"Mina barn är en ständig påminnelse om mina tillkortakommanden och misslyckanden. Jag vill vakna varje dag och bara göra mitt bästa, men perfektionismen kommer i vägen och om jag avviker från nådens väg om så bara fem minuter är jag arg på mig själv i veckor. Jag tar knäcken på mig för att jag anstränger mig mer med dem och för dem. Det är hemskt. Jag försöker ständigt påminna mig själv om att trots att jag begår misstag, är jag ändå en bra mamma - jag låser inte in dem i ett skåp eller begår övergrepp mot dem. Men minsta överträdelse gör mig så uppriven att när de har gått och lagt sig på kvällen gråter jag över allting jag inte gjorde rätt. Jag ser inte moderskapet som en läroprocess och en möjlighet att växa. Jag ser det som något jag borde göra perfekt annars kommer jag att ge dem skador för livet. Jag har aldrig velat göra något annat mer perfekt än att vara mamma. "
Just sista meningen gjorde så ont...
Det är verkligen så, men nu när jag ser i backspegeln så förstår jag att min perfektionistiska sida förstört så mycket och det har säkert hindrat mig från att vara en mer glad och närvarande mamma. Självklart har jag funnits där för henne, men det är bara hon som vet sanningen om hur jag var och är som mamma, det är hennes uppfattaning och erfarenhet om mig ( som mamma ).
Det enda viktiga och min högsta önskan i detta är att hon förmår att förlåta, älska och bearbeta det som inte varit bra för henne i vår uppfostran, för att hon sedan när hon blir mamma ska kunna se förbi misstagen och veta i sitt hjärta att jag verkligen ville henne bara väl och att jag älskar henne över allt annat på denna jord, jag önskar att jag hade varit den perfekta mamman utan misstag för henne ❤️
Det finns ingen människa i världen som kommer att älska ditt barn lika djupt som du gör, det kan ingen ta ifrån dig!
Det är en sanning jag bär inom mig och den kan ingen ta ifrån mig❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar