Jag har bestämt att jag ska fortsätta promenera oavsett om jag får ont eller inte. Ångesten orkar jag inte med, eftersom
MAT OCH GODIS MONSTRET VAKNAR TILL LIV
och skriker efter godis och det är så jobbigt att stå emot, jag blir tokig! Det skulle väl inte vara några problem om jag inte skulle gå upp i vikt, eller skit i vikten, jag mår inte bra av att bli större och att kläderna krymper :)
MAT OCH GODIS MONSTRET VAKNAR TILL LIV
och skriker efter godis och det är så jobbigt att stå emot, jag blir tokig! Det skulle väl inte vara några problem om jag inte skulle gå upp i vikt, eller skit i vikten, jag mår inte bra av att bli större och att kläderna krymper :)
Dels för att jag faktiskt gått ner 20 kg och det har jag inte gjort för skojs skull, jag bestämde mig för att jag vill leva länge och jag bestämde mig för en ny mer sund livsstil, tyvärr funkar inte kombinationen nyttig och ångest eller kombon av lev väl med värk, trötthet, ångest och deppression, det är tyvärr en del av mitt liv just nu. ( och har varit det ett bra tag nu)
Det var lättare att hålla vikten i styr när jag var mycket speedad ( stressad, uppjagad ) och kunde träna massor och fick andra saker gjort trots att jag hade ont, men nu när tröttheten slagit ut mig totalt, varken orkar jag eller så vill jag inte, soffan har blivit min vän!
Är så fruktansvärt trött på detta!
Är väldigt rastlös och speedad fortfarande men hjärnan funkar ju inte som den ska pga tröttheten ( sover ju dåligt) och då ökar ångesten och den vill jag bara springa ifrån.
Oj, vad jag skriver igen, önskar att jag lärde mig skriva mer strukturerat, nu skriver jag bara ner det som finns i hjärnan och det är inte mycket!
Huvudet värker och tröttheten segar ner mig, men min 30 minuters promenad tog jag i morse och jag tänker inte ge upp!
För er som läser mina inlägg vill jag säga, jag är verkligen ingen latmask eller en person som hela tiden klagar på allt för att det är lite jobbigt och besvärligt, jag klagar för att det är fruktansvärt tråkigt att må så här.
Undrar hur många av er känner igen er?
Jag vet också att många läser här av ren nyfikenhet för att de vet vem jag är, det gör inget, fortsätt att läsa, men ge dig gärna till känna och låt mig höra om dig!
Tillsammans blir livet lite lättare, alla har vi det tufft emellanåt och jag vill gärna finnas till för er också, vi kan dela erfarenheter oavsett om vi mår bra eller dåligt!
Min önskan med denna blogg är att skriva så igenkännande som möjligt om mina tankar, så naket om saker att det kan kännas obehagligt för många att läsa men ändå kan de känna igen sig!
Jag är en vanlig människa, det är vi alla, eller hur?
Mitt liv är en öppen bok för den som vill läsa, ibland gör det ont och ofta kommer massa tankar om att ingen skulle bry sig.
En röst som säger, ingen bryr sig, inte kan jag, inte ska jag, det är väl inte intressant, tråkig du är, tjatig osv....
Det är en hel del andra röster som alltid säger att jag inte duger, inte är värdefull, att jag är ensam om allt, vem tror du att du är, varför ska jag fortsätta?! And so on and on and on!
Önskar på något sätt att ändå kunna hjälpa och uppmuntra, trots allt och genom allt!
1 kommentar:
Personligen tycker jag det är skönt med bloggar där jag kan känna igen mig. Dels att jag får veta att det finns andra människor i liknande situationer men också att få möta människor som vågar visa sin sårbarhet. Som skrivet naket och utlämnande. För sådan är jag själv. Jag kan inte sitta och skriva klämkäcka inlägg när jag mår dåligt. Nej, då skriver jag om hur jag mår.
Jag känner verkligen igen det där med att hjärnan är speedad men på samma gång inte. När kroppen inte orkar resulterar det i en rastlöshet och ångest som är grym och som jag har svårt att komma till rätta med. Jag har suttit mycket i soffan och ätit, men nu har jag dragit ner kraftigt på det överätandet, och så småningom kommer jag att komma igång med motionen igen också.
Kram!
Skicka en kommentar