Vet ni vad?
Min ångest handlar hela tiden om att göra, att prestera, att bli bättre, att fokusera, utveckla... you name it! När jag väl har kommit i gång med något som jag tycker är roligt, så kommer denna förbannade ångest och knackar på och ska förstöra hela grejen allt ska vara så himla perfekt. Att hela tiden göra saker, eller vad är det som driver och drar och spinner i mitt inre. Jag blir galen... det sticker och trycker i bröstet och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Panikångest kanske?
Är det prestationsångest tro? ( Tycker det är jätte konstigt då jag inte gör något speciellt)
Är det för att jag skriver här på bloggen... jag måste ju få rensa ut skiten och den hemska känslan på något sätt.. och detta är ett sätt att handskas med detta utan att behöva dra in min man i det hela tiden... stackars man som behöver dras med mig.. suck alltså!
Eller kliver det in någon in i min hjärna som säger att jag inte kan och inte duger?
Någon som känner igen känslan?
Jag har funderat kring detta med hur jag gärna försvarar elaka människor, jag har ett sång konstigt hjärta som lider med dem för att de inte förstår bättre.
Kanske har de själva drabbats av något hemskt och inte fått hjälp med att bearbeta sina trauman på kärleksfullt sätt? Det har ibland känts som att jag ska och vill skydda dem elaka... varför?
Är det detta som kallas medberoende tro?
Ångesten ligger och gror och jag tror att jag ska klä på mig och gå ut en sväng, orkar verkligen inte en dag till med massa ångest.
Vad gör ångesten med dig ?
Önskar er alla en trevlig ångestfri dag!
1 kommentar:
Jadå, jag känner igen mig. Jag kallar det för min inre kritiker. Det är den delen av mig som har en urusel självkänsla och tror att den kan piska mig till att prestera, för att den ska få en känsla av att duga. Enda lösningen, tror jag, är att visa samma empati mot sin inre kritiker som man visar mot andra människor. Kram!
Skicka en kommentar