Minst av alla

Att känna sig minst av alla är inte en rolig känsla, men den känslan anammar jag gärna om någon annan får känna sig större, viktigare, mer älskad, uppmärksammad eller vad som helst annat, som då är en positiv känsla eller något som styrker en annan människa.

Själv har jag svårt att känna mig viktig, men jag vill gärna att andra ska känna sig viktiga "genom" mig, om du förstår vad jag menar?!  Kan jag ge ett uppmuntrande ord, göra en kärleksfull handling mot en medmänniska mår jag otroligt bra, ÄVEN om det kostar mig energi, tid och pengar. Jag vill inte att någon ska känna sig oviktig, oälskad eller känna sig utanför när de är nära mig och min familj! 

Kramar någon om mig och tackar för en fin kväll, känns det bra en stund, men sen kommer känslan av att inte gjort tillräckligt ! 

Det är jag i ett nötskal, ett hårt himla jag skal som ingen kan knäcka, eftersom jag kommer alltid att känna mig otillräcklig, oavsett vad jag gör eller låter bli att göra!

Jag måste ha ett stort mega problem som kallas omtanke och kontrollbehov, eller finns det kanske en diagnos för sånt här också?! Alla måste få vara sig själva....även jag ???? 

Så trött... Så totalt uppgiven...vill bara alla väl... Men ändå blir det mesta feltolkat ... Suck!