Jag var ju den odödliga stålkvinnan med läderbyxorna

Hur har jag det egentligen?

Jo, bara bra brukar jag säga och det kan vara bra emellanåt. Jag vill vara mycket för mig själv, insjunken i mina egna tankar ... 

Min egen värld!! 

Den kan var farlig, den kan även vara lite skrämmande ibland, men hur ska jag någonsin lära känna mig själv om jag inte har egen tid?

Och jag behöver mycket lugn och ro... 

Det är en fråga jag ställt till mig nu!!! 

Efter alla dess år när jag inser att åren bara rullat på....

Jag kom till insikt om en grej igår och det kändes lite skrämmande ... 

Give YOURSELF A BREAK! 

Jag måste sluta titta tillbaka på hur jag var och fokusera på den jag blivit och börja jobba med mig själv utifrån den förmåga och den kraft jag har nu. 

Självklart låter det hur klyschigt som helst och är betydligt svårare i praktiken än i mina tankar, i mina tankar kan jag självklart bemästra det mesta ... 

Eller lite i alla fall... 

En tanke slog mig ... Tänk om jag aldrig mer kan jobba ?!  

Det gjorde inte riktigt lika ont att tänka tanken längre... 

Det känns som att jag kämpat så länge att jag någonstans inom mig börjat acceptera att jag är dålig, sen kommer jag säkert aldrig att acceptera mitt "handikapp" ( lika bra att erkänna) ja, det är ett handikapp att inte fungera som vanligt, att dagligen ha ångest, trötthet, sömnproblem och värk är ett handikapp i allra högsta grad och jag som hela tiden gått runt och förnekat detta tråkiga tillstånd, i 4 år har jag snart kämpat emot mig själv!!!!  

När ska jag bli lite hygglig mot mig själv? 

Är detta en del av vägen till acceptans eller är det ännu ett rop på återhämtning till den jag var? Jag måste erkänna att jag gärna vill tillbaka till den jag var, för jag var framgångsrik, ja jag var det .... Och jag verkligen älskade mina jobb och andra åtaganden...  Hur kunde jag i så fall vara så himla blind att jag körde rakt in i betongväggen 3 gånger? Sista väggen var lite tjockare än de andra... Konsekvenserna blev så pass allvarliga även fast jag än idag har svårt att se och förstå vad som egentligen hände?! 

Just ja... 

Jag var ju den odödliga stålkvinnan med läderbyxorna ....

Och nu är jag bara ...jag....