Tankeställare

Varför är det så svårt att vara snäll mot sig själv ? Jag är urdålig på det faktiskt! Jag känner starkt för andra människor och djur men jag är minsann inte nådig mot mig själv 🤔

Fick mig en tankeställare hos psykologen.... om varför jag inte kan vara snäll mot mig själv, unna mig saker utan att få enorm ångest efteråt. Det är mycket troligt att det grundar sig i barndomen som mycket annat. 

Jag har fått lära mig att jag inte är värd ett skit, jag ska inte tro att jag är något och dessutom fick jag aldrig säga hur jag mådde, det var bara att svälja allt i min ensamhet, svälj tills det inte kommer upp igen, även om det gjorde riktigt ont och jag ville skrika ut min vrede till hela världen eller ville spy på alla så var det bara att svälja min inre smärta tills det domnade bort, inte kändes mer. Fake it til you make it !

BOKSTAVLIGT ALLTSÅ!  

Sedan var det bara att ta på den glada masken igen och hoppas att man inte trampar någon på tårna igen för då minsann fick man så man teg . 

Nu har jag alltså jätte svårt att få kontakt med mina inre känslor eftersom jag aldrig fick tillåtetelse att vara arg, ledsen, frustrerad eller glad, allt jag gjorde var liksom fel, ingen såg, ingen brydde sig. Eller jo... eller jo faktiskt ... nu när jag tänker efter ... många såg men ingen gjorde något ?!? 

För mig handlade barndomen om att vara så perfekt som möjligt och om att vara andra människor till lags så att ingen blev arg på mig. Frustrationen växte inom mig och jag gjorde som jag alltid gjort, la locket på, svalde det jobbiga känslorna och hoppades att någon skulle se.

Och nu tror jag fortfarande att det är det mitt liv går ut på?!?  

Att genomlida livet med ångest och smärta.

Min empatiska sida är väl stark just för att jag vet hur smärtsamt livet kan vara. Min önskan är att INGEN ska behöva gå hungrig, skadad, kall, bortglömd, rädd, otrygg eller ledsen ! 

Varken människor eller djur.

Ush, nu måste jag sluta.