Jag har skrivit mycket om ångest den senaste tiden och jag har verkligen stannat upp och funderat lite extra på hur och vad jag skriver.
För mig är det inte bara en fras eller ett lätt uttryck när jag säger att jag har ångest. Min ångest handlar om en ständig gnagande och molande oro eller en oväntad känsla som bara blir kraftigare och kraftigare, den ökar i styrka helt plötsligt eller så kommer den smygande och ökar oftast till en panikångestattack.
När jag skriver att jag fått ångest av för mycket godis, så är det INTE bara Oh, vad mätt jag blev, NEJ, det handlar om att jag nästan kan hämta en kniv och skära ut godiset igen eller gå och spy upp det, det är en stark "makt" som bara tar över och jag lovar mig själv heligt och dyrt att inte utsätta mig för det igen, men lik förbannat gör jag det, dagen efter osv.
Det är ett slags självskadebeteende, beroende, ett socker missbruk från avgrunden! Jag hatar det, precis lika mycket som jag älskar smaken av godsakerna. Men jag gillar verkligen inte vad det gör med mitt humör och min kropp!
Ibland vet jag inte ens om att det handlar om ångest, jag bara är grinig, ledsen, orolig eller irriterad, men det tror jag oftast beror på någon annan såklart, för mig är det ju aldrig fel på !? Inte är väl jag irriterad? Neeerå!!! Hehe! Eller hur?!
Ibland kommer jag på mig själv när jag är i obalans ibland inte alls förrän någon säger till mig eller om jag måste göra något viktigt som faktiskt kräver min uppmärksamhet då funkar det inte för mig alls, koncentrationen är noll och irritationen bara växer och kväver mig.
Då sätter jag mig ner och upptäcker att jag på något konstigt vänster försöker att hålla andan och har jätte bråttom utan anledning, har förstått att en liten dos av stress skapar så mycket ångest i mig att jag oftast tappar bort mig själv, jag glömmer att tänka och känna efter, jag bara kör på trots att jag först blir lite stressad, sedan lite irriterad, sedan lite mer uppjagad och till sist har jag kört över alla varningssignaler och ångesten stämplar in.
Ush, jag får ångest bara jag skriver detta inlägg för jag blir så medveten om min egen problematik.... Att stänga av och bara köra på, vila hinner jag sen!
Ångest har jag mer eller mindre levt med HELA MITT LIV, jag har bara inte förstått det förrän nu när jag går hos en terapeut.... Svår ångest... Och jag som trodde att jag bara var född sån.. lite ängsligare, oroligare, konstigare än alla andra. :) Pust! Har hört att det finns fler därute!
Men nu när jag är utmattad och har mycket ångest är det mycket svårt att köra på för bensinen är slut! Ångesten har varit en drivkraft och verkligen ett drivmedel för flykt, jag har gärna jobbat, städat eller vad som helst, bara jag sluppit sätta mig ner ett tag och varva ner. Jag har nog alltid varit rädd för att varva ner... Så när kroppen har sagt att jag ska ta det lugnt så har ångesten drivit mig till allt annat än lugnet. Så, nu är bilen på en verkstad, bensintanken är sönder, men det är inget större fel på karossen, förutom några bucklor och skrynklig plåt! :)
Motorn bör fungera, men det är tanken som behöver lagas, alla dessa hål som bränslet rinner igenom och så behöver jag fylla på med ny bränsle och sist men inte minst, måste jag lära mig att köra energisnålt och tänka på bränsleförbrukningen, dvd lära mig köra laglydigt.... 30, 50, 80, 100 och 120 km/h, olika hastigheter olika tillfällen och olika dagar, bromsa, växla ner och upp, gasa osv, men i rätt tid och takt...
Precis så är det INTE MED MIG, jag vill köra fort och jag vill komma fram fort, eviga stressandet! Hela tiden!
Jag kör faktiskt inte på motorvägar varje dag, inte ens 1ggr/veckan, men ändå känns det som att jag kört på autoban med en fart på 200km/h och krashar rakt in i en vägg. Inte undra på om jag behöver återhämta mig?! Lära mig köra igen, utan stress och en massa ångest!
Liknelsen håller kanske inte hela vägen, men ni förstår nog vad jag menar!?
Om inte, så kan jag förklara mer en annan gång, för nu är jag riktigt trött och ska gå och lägga mig. Det blev visst ett långt inlägg, har du läst hela är det verkligen inte illa, jag kommer knappt ihåg vad jag skrivit, mycket gott och blandat, osammanhängande, men so what?! Får nog korr. läsa i morgon bitti för säkerhets skull. :)
Kör försiktigt och var rädd om dig❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar