08 april 2014

Jag dör inombords

Varje dag som går utan förbättring från min utmattning och ångest gör så fruktansvärt ont i mig!
Jag är så medveten om mina begränsningar, ändå ska jag driva på eller försöka att klara mer och pusha på lite extra för att vara duktig. Duktig som tidigare, duktiga och mest flitiga Lisa.
Jag vet att jag inte kan och jag orkar verkligen inte, ångesten finns nära tillhands och tröttheten ska vi inte prata om!!! Hjärnan är i koma och kroppen vill bara lägga sig ner och dö!
Jag längtar efter mitt gamla jag.... 
Eller vänta lite ??!?! 
Mitt gamla jag? 
Längtar jag efter den personen som bara körde på utan att reflektera kring saker?
Personen som alltid hade 150 saker på gång?
Tjejen som gick mer på behov än känsla och ork? Saknar jag verkligen den människan?
Ja, jag gör det till en viss gräns, men jag har förstått att det är bara för att jag känner att jag inte alls har kontroll på personen jag är nu. 
Förr var det lättare att stänga av känslor och jobba på ännu mer än att ta itu med sorgearbete till exempel!
När ångesten kröp i kroppen, var maten/godsakerna mina bästa vänner, jag tröståt utan att förstå/reflektera kring vad som egentligen pågick eller så pressade jag mig själv till att jobba ännu mer. 
Det har alltid varit lättare för mig att göra saker än bejaka/känna efter... Så det är väl för att jag bitit ihop så länge som jag kraschlandade ?!! 
Vill bara hitta mig själv, den tjejen som jag aldrig känt... Låter så tragiskt, men är så sant!!
Det finns mycket kring detta ämne, önskar att jag orkade skriva mer om detta för min egen skull, men nu måste jag försöka sova, kvällen har gått i tårarnas tecken... Igen :(

Jag har även funderat mycket kring kärlek och hur ont det kan göra.
Kärlek gör ont!
Kärlek offrar!
Kärleken delar med sig!
Kärleken tål allt ... Osv...

Det känns emellanåt att kärleken är en för bannelse, särskilt när det gör ont!
Tänk om man inte skulle bry sig om människor eller djur, visst vore livet så mycket enklare... Eller?!
Jag har en konstig "förmåga" att bara älska människor, jag vill älska människor och djur ovillkorslöst, jag blir så engagerad och får så ont i hjärtat när jag vet eller om jag bara anar att någon är ensam, illa däran, sjuk, you name IT!
Jag är konstant rädd att det ska hända dem jag älskar något.... Jag vill ta deras smärta ifrån dem, men JAG KAN JU INTE! Då gråter jag och beklagar mig hos min man och tycker att livet är så orättvist och så hemskt!!!! 
Vill så gärna lindra smärtan, men hur?
Jag hatar smärta, särskilt psykisk smärta!!! Jag hatar att människor och djur plågas och att det faktiskt finns så grymma människor som vill andra illa. 
Ibland tror jag att jag går under, jag kan inte hantera dessa känslor på ett bra eller sunt sätt, det blir att jag bara gråter, får värsta ångesten eller panikångesten för att jag känner mig så maktlös/värdelös eftersom jag inte kan göra något för att lindra smärtan för andra!!!
Det finns så mycket ondska i världen och det får mig att må illa!!!! Jag dör inombords!

Jag vet att jag är väldigt känslig och ibland önskar jag att jag bara fick stänga av för bara en liten stund ..... Stänga av alla mina känslor!!! Samtidigt som jag tror att jag skulle bli tokig av att ingenting känna.

Jag önskar dig allt gott, ja just dig som läser detta!!! Glöm inte att du är underbar och älskad för den du är och att oavsett hur mörkt det än ser ut för tillfället så finns det ett ljus i slutet av tunneln.... Keep on going, you can make IT! So can I❤️Seriöst, nu måste jag sova, så natti natti min vän!

2 kommentarer:

Caroline sa...

Känner igen mig till en viss del i det du skriver. Jobbiga känslor.

Kram

Piedra sa...

Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver!
Det där med kärlek... Jag har som du ett stort hjärta, har lätt för att älska, men ju större hjärta man har, desto ondare gör det när man blir sårad. Men ändå, jag skulle inte vilja ha ett mindre hjärta, för det är faktiskt en gåva att kunna älska som vi.
Jag har kämpat och kämpat och kämpat med att försöka stå ut med hurdan jag är nu, när jag har längtat efter mitt gamla jag, längtat efter allt jag kunde då som jag inte kan nu. Men nu äntligen börjar jag förlika mig med det. Det är faktiskt skönare att göra saker långsammare, man blir lugnare och stressen går ner. Man hinner uppleva mer, och man kan njuta mer av de goda stunderna därför att man är mer i nuet. Man är inte tre steg före som det alltid var förut. Jag är oerhört glömsk nu och kunde t ex bara se nackdelarna med det förut. Men det finns faktiskt också en befrielse i att kunna glömma, att inte känna att man måste ha koll på allting. Och man slipper älta en massa saker, helt enkelt därför att jag inte minns dem. Hoppas du också snart kan komma till den punkt där du börjar försonas med ditt nuvarande tillstånd. Jag börjar tro att det kan vara vägen till tillfrisknande faktiskt.
Kram!