Psykiatrin, BUP och självskadebeteende - Det måste finnas ordentlig hjälp att få? Men hur?

Det är verkligen inte bara jag som drabbas av den mycket försämrade sjukvården vi fått den senaste tiden. Det finns så många med mig som känner människor som blivit illa behandlade eller inte blivit behandlade alls.

Särskilt inom psykiatrin och då unga människor söker hjälp borde hjälp och vägledning vara prioritet nr ett. Personlig handläggare/läkare med genuint intresse att hjälpa människor borde vara en självklarhet, men det är det inte idag. Långt ifrån alla läkare/psykologer/sköterskor går den extra milen för dig och mig för att ge oss professionell hjälp. Har ni märkt det?

I 6 år har vi försökt att få hjälp till vår dotter som varit deprimerad och haft svår ångest som rätt omgående utvecklade till självdestruktivitet samt självskadebeteende . Idag står vi fortfarande och stampar på första sträckan, eftersom sköterskor/ läkare/psykologer varit långtidssjukskrivna ( utan att det meddelats och givits en ny kontakt till vår dotter ) då har läkarna valt att lämna henne utan behandling uppåt flera månaders tid i stället. 
Läkare vill proppa henne full med mediciner som gör att hon tappar verklighetsuppfattningen och hamnar nästan i psykos, kraftig ångest och självmordstankarna ökar kraftigt. Dessutom har hennes lever reagerat på mediciner så kraftig att hon fått avbryta medicinering omedelbart, vilket också lett till mycket sämre mående.

När hon hade samtalskontakt och läkare på BUP så trodde psykologisköterskan att hon kunde ha Borderline, men de fick inte sätta en diagnos på henne då hon inte var 18 år. Plötsligt en dag skrev läkaren ut henne då hon inte längre tyckte att hon var i akut behov av hjälp längre, trots att hon var mitt i en svår svacka.( Vilken hjälp? All medicinering eller? ) 

Jag vårdade henne hemma i 3 månader ( jag vägrade lägga in henne på en avdelning, eftersom vi precis hört riktigt tråkiga nyheter om behandlingen där uppe på BUP ) 

Mitt i kaoset började jag att läsa om hennes tillstånd i böcker och på internet. Desperat som jag var, jag var ju tvungen då medicinerna inte gav henne lindring, samt att medicineringen togs bort pga för höga levervärden som i sin tur gjorde att hennes självskadebeteende ökade och mardrömmarna var värre på nätterna. Något mer måste jag kunna göra, om inte annat så förstå i alla fall.....
Det måste finnas hjälp!

Fick lite kött på benen via några böcker och bestämde mig för att prata så mycket som möjligt med dottern om allt jag läst och på något sätt hitta vägar på egen hand. ( självklart tillsammans med ny läkare) 

Igår ringde jag till ÖVM där dottern gått ett helt år utan att hon fått hjälp med sin diagnos. 
När läkaren från vårdcentralen skickade en remiss till ÖVM var det just för att en utredning behövdes. Vid första besöket tog avdelningen/psykologen eget initiativ och ändrade utredningen till att hon skulle få samtalskontakt i stället. Absolut inget fel i det, men när jag skulle vara med på det 10:e mötet frågade jag hur det går med utredningen och om jag kanske hade någon viktig information som han ville veta så svarade han bara att dottern behöver lära sig hantera sina känslor. What, tänkte jag och ifrågasatte detta så klart utan att få något vettigt svar.

Men i alla fall så ringde jag en gång tidigare i början av maj till ÖVM för att få veta varför dottern inte fått ha sina samtal och varför läkaren inte följt upp den nya medicinen, då fick jag till svar att hennes kontakt var långtidssjukskriven utan att någon meddelat eller tilldelat henne en ny kontakt. Samt så frågade jag IGEN varför ingen utredning påbörjats, det kunde hon inte svara på. De lovade att höra av sig inom 1 vecka med besked. Tror ni de gjorde det?

Nej, precis och därför ringde jag igen igår för att få veta varför det dröjer även fast jag klart och tydligt sagt att läget var akut och hon var tvungen att få en eller flera tider snarast. Fortfarande gavs ingen tid, telefonisten beklagade detta IGEN och som många gånger tidigare så kunde ingen ge oss några svar. Ring en läkare på onsdag morgon fick vi som svar.

Nu blev min text säkert väldigt hoppig och ostrukturerad, men det blir oftast så för mig när jag blir riktigt arg...

Så dottern blir 20 år och har fortfarande inte fått sin utredning ( 2 år senare )

6 år är en lång tid att må dåligt, särskilt om man inte får den hjälp och förståelse man behöver. Det har varit en riktigt lång resa som fortfarande ser hur lång ut som helst.

Jag gör vad som helst för mitt barn, men jag har själv blivit utmattad på köpet,så jag orkar inte så mycket i dagsläget. Och när jag bett om att få prata med någon om just självskadeproblematiken eftersom jag vill förstå bättre och få information, så har jag fått som svar att jag ska ta antidepressiva mediciner i stället.

Det finns så mycket mer att berätta.. särskilt det som gått snett i dotterns behandlingar och alla dessa läkare som hela tiden bytts ut eller slutar så att man hela tiden får börja om ifrån början med den nya läkaren, eftersom de vill höra det berättas med egna ord istället för att läsa det från journalen.

Nu slutar jag, är helt snurrig och behöver verkligen vila.
Tänkte inte alls skriva om det här, men det hjärtat är fullt av...talar tangentbordet. 
Det måste finnas ordentlig hjälp att få? Men hur?

Ska jag verkligen posta detta?