Är det verkligen lyckan som spirar inom mig?

Jag tror att jag vågar att hoppas på en ljusare framtid, ja faktiskt! 

Det känns jätte konstigt, men på något sätt känner jag att allt det svarta har blivit mörkgrått, det finns liksom lite ljus i tunneln.

Ofattbart, men skört!

Är rädd att tappa greppet, att falla ner i djupet igen, men jag håller stenhårt fast att jag inte ska falla!!! 

Utmaningen sitter i att jag inte kör över mig själv, men även i att inte bli alldeles för passiv! Det bubblar inom mig, jag ser det vackra i naturen och jag kan säga att jag känner lycka igen!!! ( även om det bara är en glimt) men oj så tacksam jag är ! TACK TACK TACK!