26 mars 2016

Där fick jag så jag teg...

Besvikelsen när man får höra att man inte blivit så mycket bättre är rätt stor. Igår fick jag höra att jag inte är så frisk som jag inbillar mig och det kunde jag faktiskt hålla med om när bevisen lades fram. 
• Trötthet, speciellt efter ansträngning
• Piggare dagar slutar alltid med flera jobbiga dagen efter dagar.
• Mitt minne och närvaro brister varje 
Jag glömmer vad jag läst, läser men tänker på annat. ( Kommenterar inlägg på bloggar och instagram 2 gånger och märker sedan i kommentarerna att jag redan vart där) 
• Koncentrationssvårigheter 
• Svamlar, hittar inte ord
• Ofta sjuk, ont i magen, ryggen eller huvudet
• Värk
• Sömnsvårigheter
• Svårt att gå och stel i kroppen
• Orkar inte engagera mig
• Planering klarar jag inte av alls, blir sjukt stressad av det
• Virrig
• Känner jag att hen blir lite stressad dvs att hen börjar prata snabbt eller att hen har en underliggande stressad "ton" tappar jag all energi och får lätt ångest
• Känslig hud, får ont av sömmar i kläderna

Det var inte speciellt roligt att prata om dessa funktionshinder, särskilt inte när jag personligen tycker att jag blivit sååå mycket bättre, och det har jag säkert blivit, men det syns inte utåt. Kanske är det att jag inte är lika deprimerad och frustrerad längre, ja eller inte lika ofta i alla fall *hihi*

4 år är en lång tid och kanske är det lika bra att börja inse att det kommer att ta TIIIID ... ännu mer av den tid jag egentligen inte har, då jag vill göra så mycket mer saker i mitt liv än att ta det lugnt och vila.

3 kommentarer:

polly sa...

Vad jobbigt, jag känner igen dem där symtomen. Kram

Piedra sa...

Tyvärr tar sådant här tid. Det känns vedervärdigt att inte vara så pigg som man skulle vilja, och jag förstår att du rasade när du fick veta att du inte var så pigg som du trodde. Men på ett sätt är det kanske bra att vara realistisk, för jag tänker att då kanske man tar hand om sig bättre, och då blir man nog piggare snabbare trots allt - även om det känns som att det går i snigelfart. Kram! ♥

Piedra sa...

Har försökt kommentera flera gånger, men det är först nu som jag ens lyckats få upp kommentarsfönstret.
Ja, det är riktigt, riktigt trist att behöva tänka på hur risig man är, men samtidigt är det kanske så att man behöver inse det innan man kan börja läka på riktigt. Jag vet inte.
I mina öron låter inte fyra år som så mycket. Själv har jag hållit på i femton, men jag har ju aldrig kunnat sjukskriva mig från det som brände ut mig i och för sig, eftersom det var mina barn. Men jag hoppas att jag också någon gång ska läka och bli frisk.
Stor kram! <3