Jag ville inte se sanningen i vitögat... mina krafter är helt plötsligt borta IGEN.
2 dagar sedan var jag så entusiastisk och glad över att det mesta kändes så bra....
Tog precis en promenad med hunden och gick lite längre än vanligt eftersom jag har så ont i benen, höfterna och ryggen.
Ville bara ut och röra på mig, tänkte att det skulle hjälpa mot stelheten....
Halvvägs märkte jag hur all luft gick ur mig, tårarna samlades bakom ögonlocken och orken försvann totalt. Mina ben kändes som bly, orkade inte ta mig framåt, inte ett endaste steg till. Så jobbigt!
Jag kämpade på och tänkte positiva tankar, peppade mig själv och försökte reflektera kring varför jag fått sånt bakslag igen, till sist kom jag äntligen hem och nu sitter jag här...
Julens sociala spel fick mig åter ur balans, det blev för mycket, men ändå inte för stunden.
Varför kan inte bakslaget komma när jag är mitt i ett samtal eller mitt i att jag gör något för mycket ? Är det för att jag lärt mig att hålla uppe en viss fasad tills tystnaden och ensamheten är en verklighet och då kan kroppen och knoppen på något sätt protestera?
Nu sitter jag här med en tomhet som stryper mig.. trötthet som förlamar... en ledsamhet i hjärtat över att jag inte orkar, inte i dag, inte i morgon... kanske aldrig mer?
Hur ska man någonsin lära sig att leva med detta handikapp, dessa highs and lows ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar