För en stund kände jag lycka, nästan fullständig lycka och då kom slaget. Slaget om min mammas mående... Jag vet inte hur jag ska tackla motgångar... Jag orkar bara helt enkelt inte! I don’t wanna face it!
Jag blir totalt likgiltig till livet och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, att det aldrig ... då menar jag att det ALDRIG kan ta slut!?
Från lycklig till ... nästan ja ... jag vill inte ens säga det högt! 
Känner mig så liten... otroligt liten... vill inte möta fler motgångar i livet, jag orkar inte! Jag menar det, det blir för mycket! Hur ska jag orka tänka klart igen! Vad hände? Jo, jag fick beskedet att mamma har KOL, mild men ä då KOL ! När ska hon få känna lycka ? Kommer hon någonsin att få känna sig lycklig och tillfreds med livet ? Vi som gått igenom så mycket när jag var liten och allt elände bara fortsätter för henne, varför?
Jag blir rädd, jag vill inte närma mig det som gör ont... Jag orkar inte, jag är rädd att gå sönder, jag kommer att gå i tusen bitar om jag tillåter mig själv att känna, känna lite grann, absolut inte !
Mitt liv har varit fullt av smärta, jag orkar helt enkelt inte! Jag vill orka, men jag orkar inte, för då kommer jag att gå mitt itu! Mitt hjärta brister!
Jag vill inte skriva orden för det gör ont, jag är den som orkar, jag är den som stöttar, det är jag som är stark, men inte längre! Nej, faktiskt inte! Hur mycket än min familj och syskon ogillar att jag inte orkar att ha kontakt, att jag inte orkar träffas så på något sätt måste jag skydda mig själv! Jag är aningen besviken för att människor omkring mig nonchalerat min smärta jag och min man gått igenom när det gäller vår dotter, att vi inte riktigt blivit tagna på allvar när hon inte velat leva längre, när hon skurit sig och självmedicinerat sig ... Jag vet inte vad jag önskar att folk gjort, men lite avlastning hade inte skadat!
Nu känns det bara så fel att njuta av livet... jag får ångest... jag vill dö... Jag vill dö ifrån mina känslor, men jag vill INTE dö ifrån mina käraste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar