14 januari 2014

Inte bara att ta sig i kragen längre! - Panikångest

6 timmars ångest slutade med panikångest. Jag ville lägga mig tidigt eftersom jag hade ångest i så många timmar som inte ville ge med sig, men efter bara en halvtimma var jag tvungen att hoppa ur sängen ändå och klä på mig för jag behövde luft PÅ EN GÅNG.. och det kunde jag bara få ute ( fick jag för mig). Som tur var så var det friskt ute och jag kände att jag kunde andas, men jag kunde inte promenera hur länge som helst för jag var fruktansvärt trött.
Efter en stund gick jag in igen och lade mig för att sova och då kändes det som att hela rummet krympte ihop och jag fick panik igen. Ville bara slänga ut alla möbler och få lite space.
Det blev 2 promenader och efter det låg jag fullkomligt utmattad i sängen, apatisk, tårarna bara rann och hela jag kändes tung som cement.
Vilken äcklig känsla det är, det är fruktansvärt, man tror man håller på att bli tokig!
Nu när jag har funderat lite kring vad som hände i går, så kom jag på att jag haft liknande upplevelser tidigare också, men jag har aldrig reflekterat över dem. Jag har bara trott att det ska vara så, att ibland blir man så ledsen eller irriterad så att det blir riktigt jobbigt och att efter man gråtit färdigt så lättar det lite, men vad jag inte riktigt förstått är ju att det inte är normalt egentligen.
Jag har inte vetat att jag lidit av ångest och panikångest. ?!??
Vet inte vad jag tyckt och tänkt om livet tidigare, men mitt motto har varit att inget har varit för svårt att ta sig igenom, det har verkligen varit min filosofi, men helt plötsligt så funkar inte kroppen och knoppen, de lever sitt eget liv liksom.
Det är INTE BARA ATT TA SIG I KRAGEN LÄNGRE!
För mig har det alltid varit lätt att "skärpa till sig" så ordnar sig allt. Det är bara att köra på hur ont, obekvämt, sorgligt eller jobbigt det varit.
Kan detta vara ett problem för människor som har problem att hantera sina känslor eller blivit svikna i tidig ålder eller vad tror ni? Självklart kan man få ångest, oro och panikattacker av annat också, men generellt... vad grundar det sig i, då långt i från alla inte drabbas av panikångest.

Nu ska jag försöka vila lite, läkaren sjukskrev mig till slutet av mars.

1 kommentar:

Piedra sa...

Jag tror du har rätt där, att man får större problem med att hantera sina känslor när man blivit sviken som barn. Och jag tror att det ofta är så att man först under många år stänger av eller ignorerar sina känslor, och till sist bara exploderar dem. Ofta i samband med utbrändhet eller annat, när man inte har ork att hålla emot längre. Min erfarenhet är att när man väl släpper ut dem blir det otroligt jobbigt, men ju mer man kan acceptera både ångesten och sig själv, desto mer kan ångesten till sist börja avta. Kram! ♥