17 februari 2014

CARPE vad?

Det blev en annorlunda träning för mig idag, en kort lunka lunka promenad och jätte lite vikter på styrketräningen.
Inte alls roligt, men det sägs att det lilla också är motion. Jag är tyvärr lite grann av den person att ska jag göra något så gör jag det fullt ut och hela mig, då är jag verkligen ALL IN, så det känns verkligen jätte jobbigt att inte kunna ta i som jag verkligen och egentligen önskar :(
3 km på 36 minuter, jihaa vad kul! NOOOOT! Blev mest frustrerad och irriterad på alla snygga, ambitiösa träningsfreaks, jag vill också, igen! 
Jag är så rädd för att inte komma i form igen och den drivkraften jag har kommer säkert att sätta mig i ett riktigt jobbigt läge, då jag har en liten förmåga att bara stänga av för stunden och så kommer sviterna som ett brev på posten och jag blir arg på mig själv för att jag åter igen gjorde eller tog i för mycket.
Jag hoppas innerligt att orden ovanför gäller mig, att jag lär mig och blir starkare❤️Eller....Vet du vad? Jag vill inte bli starkare, jag vill inte att allt ska vara en lärdom, jag vill kunna leva utan att livet hela tiden ska lära mig något! När ska jag bara få andas ut och må bra en stund? I graven kanske?! 
Nej, men visst har jag mina goda stunder då jag tar mig en klunk av tacksamhet och inser att livet är tufft och att man får försöka fånga "den där" klyschiga dagen, carpe diem eller som jag vill kalla det för Carpe stunden som verkligen lär mig att ta vara på de små goda stunderna. Låt dem betyda något för dig istället när resan blir för lång pch tuff!
Ingen vill väl fånga dagen i ett enda nafs, särskilt när dagen innehåller massa utmattningsbesvär?!
Stunder av lycka ger jag mer för eftersom det är mer troligt att jag klarar av att glädjas åt ett ögonblick av glädje innan verkligheten kommer i kapp mig igen. 
Så FÅNGA STUNDEN! :)
Tills det blir dags att FÅNGA DAGEN! 
Nu säger jag inte att man ska sura och klaga hela dagarna, men då det verkligen känns piss och övermäktigt, så varför inte !? Det måste vara ok att släppa på de tunga bördorna i bland, gråta en skvätt, klaga, sura för det blir tyvärr inte så mycket bättre när någon klappar dig/mig på axeln och säger CARPE DIEM 
för sjutton, tänk positivt! Vänskap pch närhet i all ära, men tomma konstlade ord... Nej tack! 
Jag tror att många utmattande och andra människor mött på liknande ord och klappar på axeln, när man som minst behöver det. Det gör att man INTE ORKAR ENS FÅNGA SEKUNDEN!
Ryck upp dig!
Jo, tack det har vi försökt med också... 
Jag kan skriva hur långt som helst om detta ämne, men låter bli, är trött och lite grinig på mig själv.... Klappar mig lätt på axeln och säger: Det är ok att vara grinig!

Var hos psykologen idag och blev faktiskt väldigt, väldigt irriterad över alla dessa väntetider, frågor om VAD JAG tycker vi ska göra ( vad jag vill? Ska jag??? tala om vad jag tycker är mest akut och på vilket område jag behöver mest hjälp med nu osv,) orkar inte ta det idag, får se om jag skriver ett inlägg om det i morgon när allt har lagt sig?! Vill försöka vara saklig när och om jag skriver om det överhuvudtaget...Suck!

6 kommentarer:

Piedra sa...

Jag instämmer verkligen med det du skriver! VEM vill fånga en dag som innehåller total utmattning? Eller annat elände. Och att bli avfärdad med "Tänk positivt", "Var tacksam", "Fånga dagen" och liknande är fruktansvärt. Det bara visar ju att folk inte bryr sig och att man inte blir tagen på allvar. Varför kan inte folk visa lite medkänsla istället? Varför ska det vara så svårt? Hade det varit så lätt som att tänka positivt eller att ta sig i kragen så hade vi ju inte varit i den sits vi är. För INGEN vill ju ha det så här! Man FÅR klaga, ja jag tycker till och med att man ska klaga när livet är för jävligt. Hur ska man annars orka? Man måste få berätta hur jäkligt det är, gråta och svära, annars orkar man inte kämpa vidare.
Jag har mer eller mindre gymfobi, just av den anledning du skriver, att alla andra på gymen är snygga, ambitiösa träningsfreaks. Det ger mig ångest. Så om jag ska göra någonting måste det bli på annat sätt. Mig passar det bättre att gå promenader i skogen i min ensamhet. Det trista är bara att det tyvärr joggar omkring träningsfreaks där också och stör mitt lugn.
Kram!

Tillbakatilllivet sa...

Känner igen mig i det du beskriver. Inte för att jag tränat på den nivå du gjort innan men just det där att vilja köra all in när man väl gör något. Jag vill inte vara halvmesig utan det är hårda puckar som gäller. Men nu har jag kommit till det läget att jag faktiskt har förstått att ska jag komma tillbaka måste jag göra det i kroppens takt och inte i min egen (mentalt). Jag håller med dig om att det är skittrist att behöva lära sig av livets motgångar, det vore så mycket bättre om vi slapp dem helt. För att inte tala om människor som anser sig veta att det bara är att rycka upp sig, träna lite till, ta tag i saker osv. Numera försöker jag ignorera sådana kommentarer men innerst inne är det inte så lätt. Och du, det är verkligen okej att vara grinig! Varm kram till dig!

Therése sa...

Ibland är det bästa att bara få en kram. Inga ord, inga klyschor. Bara en kram utan krav. Synd bara att allt för många inte fattar det.
Tonvis med kramar <3

Anna sa...

Kan bara hålla med och kräks lite av alla käcka tillrop som man kan tänkas få. Men fånga stunder, det tror jag på. Kram

Ninis74 sa...

Jag tränar också på att verkligen lyssna på kroppen, men fyyyy vad svårt det är! Kram

Ninis74 sa...

Jag triggas på gymmet att ta i mer än vad jag bör, så jag testar nu med bara promenader i naturen. Springer gärna, men får öva några gånger utan smärtpåslag/stresspåslag så får vi se om jag vågar mig till gymmet ❤️