Det är mycket som skrivs och mycket som snurrar i huvudet på mig, det kan ni lätt se genom att studera hur jag skriver.
Har själv förstått att jag gärna skriver så att det ska uppmuntra andra, för jag vill ju så gärna hjälpa alla där ute på något sätt.
Jag skriver i nutid och då tid, skriver blandat jag och ni och dem, men egentligen vad gör det? Jag är mig själv!
Jag försöker på något sätt vara professionell och vill skriva rätt och strukturerat enligt protokoll och alla dessa regler, men det slutat alltid med att jag inte kan hålla tanken/tråden hela vägen och spårar ur ämnet.
Många tycker kanske att jag är alldeles för ärlig och alldeles för mycket "fjortis" (barnslig) när jag skriver, men vet du vad?
Jag ska avslöja något för dig och det gör jag under tårar... Jag fick aldrig var en fjortis i min barndom, på något sätt fick jag växa upp fort som bara den och ta ansvar för mitt liv, jag byggde murar kring mitt hjärta för att ingen någonsin skulle såra mig igen! Och det känns sorgligt att skriva ner det här för det gör så ont! Jag vill inte vara en "fjortis" för jag vet egentligen inte ens hur en sådan är?!
Jag vill vara jag från och med nu!
Jag älskar alla dessa tonåringar som försöker hitta sin plats i samhället samtidigt som de måste ta itu eller leva med barndomens skavanker och kanske aldrig förstå den otillfredsställelsen som gnager i hjärtat.
Kanske vill man för mycket och dövar det med aktivitet och olika slags missbruk (mat, alkohol, sex, droger ) kanske vill man ingenting längre, minst av allt att över huvudtaget leva!
Många är deprimerade eftersom de inte känner sig älskade, uppskattade eller sedda för dem de verkligen är.
En stor kram till alla kämpande tonåringar❤️
Tillbaka till fjortis, jag bearbetar för första gången saker som hänt, tankar som plågat mig hela mitt liv och jag är snart 40år, känner mig dock som 20 i själen, men 80 till kroppen, men ändå NU först nu vågar jag vara ärlig mot mig själv och andra. Med facit i hand så har jag bara skyddat mig själv från mig själv och andra. Jag har haft på mig en mask och kört i 200km/timmen för att jag ska slippa tänka, slippa känna smärtan som finns där djupt inom mig.
Det är sanningen!
Jag är säkert inte ensam om att känt eller att känna så här, jag vill inte vara stark längre, orkar inte, luften har gått ur mig för länge sedan. Luftslottet jag byggde av andra människors förväntningar, av rädsla och sorg, vånda och ångest har nu rasat samman och jag tänker inte bygga upp ett nytt luftslott!
Jag tänker bygga ett nytt vackert slott som absolut kommer att ha sina skavanker, men den kommer att byggas på ett berg, på en stadig grund och den kommer att stå oavsett hur det stormar.
Slottet kommer att ha en hård yta, men atmosfären inne ska vara full av tro, frid, glädje och kärlek, så att alla som vill, kan och vågar be om redskapen som byggde detta vackra och stadiga slott!
Du är unik och jag är unik, vi alla på olika sätt! Vi behöver varandra!
Du är vacker och jag är vacker, det finns så mycket skönhet i oss!
Du är älskad och jag är älskad precis som vi är, jag menar innerst inne, inte utifrån den fasad du och jag byggt upp, vi låter fasaden rasa, ok?!
Vi måste våga vara sårbara inför dem närmaste personerna i våra liv, annars kommer vi att en vacker dag undra varför livet kändes så tomt och meningslöst!
Jag har ofta tänkt tanken att jag lever i en stor lögn, eller att jag är en stor lögn hela jag, men jag har börjat fatta att egentligen är det nog inte så, jag har bara inte varit SANN MOT MIG SJÄLV! Eftersom jag inte förstog bättre utifrån allt man gått igenom i sitt liv.
Vi måste våga vara annorlunda utan att provocera eller att hela tiden tycka att alla andra är så märkvärdiga och snygga, men inte vi! Vi behöver stötta varandra mer än någonsin, ingen kan slå sig för bröstet och säga att jag är så himla mycket bättre än du!!! Ingen!
Vi har alla olika gåvor och saker vi är duktiga på, vi måste satsa på det Vi ÄR DUKTIG PÅ och sluta jämföra oss med andra, det gör oss bara deprimerade.
Det du är duktig på behövs i din omgivning, livet vore så trist utan dig❤️
Så krama om dig själv och var snäll mot dig själv!
För oss som är utmattande, deprimerade eller trötta: VI ÄR OCKSÅ VIKTIGA, vi går igenom en skola som INGEN kan läsa sig till, vi lär oss massor bara genom att ta oss igenom dagen. Vi är viktiga oavsett om vi presterat eller inte, jobbar eller inte, värdet sitter inte i det, DU är viktig!
Vi har alla olika förutsättningar i livet men det viktigaste av allt, vi är alla lika värdefulla!
Se där, där blev det mycket gott och blandat från mitt hjärta!
VÅGA och VINN!
2 kommentarer:
En blogg ska inte vara professionell. I en blogg tycker jag man ska vara sig själv så mycket man kan och skriva från hjärtat, precis som det känns, för det är då det man skriver kan tala till andra. Det är då andra kan känna igen sig i det man skriver. Jag känner definitivt igen mig i det du skriver om att aldrig ha varit en fjortis. Det var inte jag heller. Kram! ♥
Håller med. Det är det som jag gillar att läsa i bloggar, det där ärliga. Det är modigt också, att vara ärlig och inte låtsas vara "bättre" som man ju ofta gör irl. Tycker jag. Kram ♥
Skicka en kommentar