Besvikelse och egna krav

Sitter vid köksbordet och funderar på livet. Jag måste försöka få ner några tankar för att orka hålla tanken vid liv och utveckla det jag känner. Det är inte lätt då jag inte vet vad jag egentligen känner.

Det jag konkret kan känna just nu är att jag åt lite för mycket frukost, det känns tungt över bröstet och armarna känns riktigt tunga och att det sticker i musklerna. Jag känner mig trött i huvudet ( slow motion ) men själen är speedad och min ångest vill att jag ska göra massa saker för att slippa känna det som känns obehagligt. ( det känns obehagligt hela tiden mer eller mindre)  Kroppen strejkar eftersom den är fullkomligt trött och jag vägrar att vila och har ingen lust att bara ligga ner heller! 

Ska jag gå ut igen? ( orkar inte släpa med mig min kropp bara, kan man gå utan kroppen ? ) Vad är det jag kämpar med inombords egentligen ? 

Är jag besviken? 

Ja, jag är besviken på många saker eftersom jag hade väldigt höga tankar om livet och väldigt höga krav på mig själv som mamma, fru, medmänniska och arbetare. Och eftersom det visat sig att jag inte har kunnat nå upp till de krav jag haft och fortfarande har på mig själv ( dvs att vara perfekt och göra allt perfekt ) så har jag blivit besviken och arg på mig själv och livet. Besviken för att jag inte klarat/klarar mer pga mitt mående. 

Så, ja jag är väldigt besviken på mig själv!

Så en stor besvikelse finns inom mig över livets hårda skola och mina egna misslyckanden.

Missförstå mig inte nu för allt i världen!

Jag är djupt tacksam över att jag lever och att jag har en underbar familj som älskar mig och jag älskar dem över allt annat, men att inte haft förmågan och kraften att möta ALLA, dvs varje behov de haft har gjort att jag blivit besviken på mig själv! Även fast det inte finns en enda perfekt människa här i livet som kan allt och gör allt rätt så känns det som att jag ändå borde gjort allt rätt och den känslan är rätt ok för mig, för mitt liv har gått ut på tvångsmässig perfektion. Jag känner en stark drivkraft inom mig som

vill att jag ska vara en perfekt människa. Den känslan plågar mig väldigt mycket nu när jag inte förmår att rycka upp mig, skärpa mig eller bara att ta tag i saker som förut... Så visst är jag besviken... I alla fall i dag ! 

Att leva med ständig ångest, värk och trötthet är inte det ultimata livet tyvärr...

Vilken resa....