Psykiatrin, BUP och självskadebeteende - Det måste finnas ordentlig hjälp att få? Men hur?

Det är verkligen inte bara jag som drabbas av den mycket försämrade sjukvården vi fått den senaste tiden. Det finns så många med mig som känner människor som blivit illa behandlade eller inte blivit behandlade alls.

Särskilt inom psykiatrin och då unga människor söker hjälp borde hjälp och vägledning vara prioritet nr ett. Personlig handläggare/läkare med genuint intresse att hjälpa människor borde vara en självklarhet, men det är det inte idag. Långt ifrån alla läkare/psykologer/sköterskor går den extra milen för dig och mig för att ge oss professionell hjälp. Har ni märkt det?

I 6 år har vi försökt att få hjälp till vår dotter som varit deprimerad och haft svår ångest som rätt omgående utvecklade till självdestruktivitet samt självskadebeteende . Idag står vi fortfarande och stampar på första sträckan, eftersom sköterskor/ läkare/psykologer varit långtidssjukskrivna ( utan att det meddelats och givits en ny kontakt till vår dotter ) då har läkarna valt att lämna henne utan behandling uppåt flera månaders tid i stället. 
Läkare vill proppa henne full med mediciner som gör att hon tappar verklighetsuppfattningen och hamnar nästan i psykos, kraftig ångest och självmordstankarna ökar kraftigt. Dessutom har hennes lever reagerat på mediciner så kraftig att hon fått avbryta medicinering omedelbart, vilket också lett till mycket sämre mående.

När hon hade samtalskontakt och läkare på BUP så trodde psykologisköterskan att hon kunde ha Borderline, men de fick inte sätta en diagnos på henne då hon inte var 18 år. Plötsligt en dag skrev läkaren ut henne då hon inte längre tyckte att hon var i akut behov av hjälp längre, trots att hon var mitt i en svår svacka.( Vilken hjälp? All medicinering eller? ) 

Jag vårdade henne hemma i 3 månader ( jag vägrade lägga in henne på en avdelning, eftersom vi precis hört riktigt tråkiga nyheter om behandlingen där uppe på BUP ) 

Mitt i kaoset började jag att läsa om hennes tillstånd i böcker och på internet. Desperat som jag var, jag var ju tvungen då medicinerna inte gav henne lindring, samt att medicineringen togs bort pga för höga levervärden som i sin tur gjorde att hennes självskadebeteende ökade och mardrömmarna var värre på nätterna. Något mer måste jag kunna göra, om inte annat så förstå i alla fall.....
Det måste finnas hjälp!

Fick lite kött på benen via några böcker och bestämde mig för att prata så mycket som möjligt med dottern om allt jag läst och på något sätt hitta vägar på egen hand. ( självklart tillsammans med ny läkare) 

Igår ringde jag till ÖVM där dottern gått ett helt år utan att hon fått hjälp med sin diagnos. 
När läkaren från vårdcentralen skickade en remiss till ÖVM var det just för att en utredning behövdes. Vid första besöket tog avdelningen/psykologen eget initiativ och ändrade utredningen till att hon skulle få samtalskontakt i stället. Absolut inget fel i det, men när jag skulle vara med på det 10:e mötet frågade jag hur det går med utredningen och om jag kanske hade någon viktig information som han ville veta så svarade han bara att dottern behöver lära sig hantera sina känslor. What, tänkte jag och ifrågasatte detta så klart utan att få något vettigt svar.

Men i alla fall så ringde jag en gång tidigare i början av maj till ÖVM för att få veta varför dottern inte fått ha sina samtal och varför läkaren inte följt upp den nya medicinen, då fick jag till svar att hennes kontakt var långtidssjukskriven utan att någon meddelat eller tilldelat henne en ny kontakt. Samt så frågade jag IGEN varför ingen utredning påbörjats, det kunde hon inte svara på. De lovade att höra av sig inom 1 vecka med besked. Tror ni de gjorde det?

Nej, precis och därför ringde jag igen igår för att få veta varför det dröjer även fast jag klart och tydligt sagt att läget var akut och hon var tvungen att få en eller flera tider snarast. Fortfarande gavs ingen tid, telefonisten beklagade detta IGEN och som många gånger tidigare så kunde ingen ge oss några svar. Ring en läkare på onsdag morgon fick vi som svar.

Nu blev min text säkert väldigt hoppig och ostrukturerad, men det blir oftast så för mig när jag blir riktigt arg...

Så dottern blir 20 år och har fortfarande inte fått sin utredning ( 2 år senare )

6 år är en lång tid att må dåligt, särskilt om man inte får den hjälp och förståelse man behöver. Det har varit en riktigt lång resa som fortfarande ser hur lång ut som helst.

Jag gör vad som helst för mitt barn, men jag har själv blivit utmattad på köpet,så jag orkar inte så mycket i dagsläget. Och när jag bett om att få prata med någon om just självskadeproblematiken eftersom jag vill förstå bättre och få information, så har jag fått som svar att jag ska ta antidepressiva mediciner i stället.

Det finns så mycket mer att berätta.. särskilt det som gått snett i dotterns behandlingar och alla dessa läkare som hela tiden bytts ut eller slutar så att man hela tiden får börja om ifrån början med den nya läkaren, eftersom de vill höra det berättas med egna ord istället för att läsa det från journalen.

Nu slutar jag, är helt snurrig och behöver verkligen vila.
Tänkte inte alls skriva om det här, men det hjärtat är fullt av...talar tangentbordet. 
Det måste finnas ordentlig hjälp att få? Men hur?

Ska jag verkligen posta detta?

Trött på självskadebeteendet !

Måste skriva av mig lite då stressen och ångesten stiger varje minut. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna koppla av?

Blir irriterad för internet inte funkar lika bra som hemma, jag är rastlös så in i bomben, vill ut och springa och orolig för allt och inget i själen, hela tiden!!! 

Tröttheten finns konstant i bakgrunden och segar ...

Jag är medveten om att det tar några dagar att varva ner, men hur ska jag kunna varva ner och koppla av när jag har en dotter hemma som mår dåligt?! 

Visserligen kan jag inte göra någonting alls härifrån för henne, mer än att prata med henne. Det där inneboende gnagandet som har förvandlats till hjälplöshet får mig att totalt sörja livet i sig själv! Dock har jag kommit till en liten insikt om att jag faktiskt inte kan göra något mer för henne än att finnas till. Hon måste själv vilja bli hjälpt!

Det smärtar i hjärtat❤️

Det var inte trevligt att få ett foto på hennes handled skickad till mig i går, men hon påstod att hon mådde lite bättre av att skada sig själv, hon brände riktigt fula sår... Jag är så förbannat trött på självskadebeteendet.... Det som triggar och ångesten som förstör hennes liv!! 

Jag är bara en mamma som vill mitt barn absolut det bästa och jag har verkligen ställt upp på henne i vått och torrt, men någonstans behöver jag sätta ett stop för mina känslor, jag är en enormt känslig person annars också och detta gör att jag skulle lätt kunna ge mitt liv om jag visste att hon skulle må bättre, men tyvärr så är det endast en dröm och det skulle inte förändra något för varken henne eller mig.

Vi ska försöka få distans till allt jobbigt vi varit med om senaste åren, särskilt senaste månaderna. 

Hoppas att vi snart går in i viloläget, så att vi kan återhämta kraft för hösten som kommer.

Så, nu har jag skrivit av mig, hoppas din dag är underbar❤️

Det går så länge man är i gång

Huh huu jaja!
Tänk vad kroppen är märklig, det går att pressa kroppen om än bara liiiite extra om man verkligen kämpar, vill och håller uppe masken.
Jag är riktigt duktig på att hålla masken fortfarande fast jag är så pass dålig och det gör så förbannat ont i mig när jag gör det, eftersom jag vill ju bara vara jag med hull och hår.
Jag vill gärna ta hand om mina "gäster", plocka, dona och vara social och jag har faktiskt lyckats att vara rätt så duktig, men planering och inhandlande av mat osv. funkade inte alls bra  :)
Jag har fått hjälp av min älskade man med både mat och annat. PUSS!

JAG VILL INTE vara den som är trött, seg, hängig och oengagerad person när man träffar familjen så sällan, så då får man ta de små reserverna man hunnit samla på sig och göra det bästa av situationen.
Jag klagar inte, verkligen inte!
Det var trevligt att ha mamma och syrran med familj här, men som jag och syrran sa, så har man skapat egna rutiner i och  med att man är sjukskriven och det känns lite jobbigt när de "trygga" vanorna rubbas, men nu återstår det att se om det blir bakslag på detta.
Hoppas bara att jag blivit något bättre så det inte blir ett bakslag, snälla hoppas tillsammans med mig.
JAG VILL INTE!
Så länge jag är i gång så är det där eviga drivet inom mig min energi oavsett hur trött jag är, men så snart jag slappnar av ( släpper alla måsten ) kommer denna trötthet och huvudvärk som på posten, tänk att man frivilligt och omedvetet plågat sin egen kropp i så många år med alla dessa måsten och krav utan att lyssna på kroppens signaler och vet du, jag är fortfarande duktig på det!
Räknas det som självskadebeteende tro ? Eller är man bara självdestruktiv, kanske är det ingen skillnad ?
Vet du? Jag kan inte så mycket om detta, men önskar att veta mer om varför man beter sig som man gör i bland även om det inte är bra för en själv. Tycker att det är så intressant ämne..

Jag ska försöka vila mycket i kväll och bara mysa med älsklingen i soffan och så hoppas jag att jag kan sova mig i form i natt.
TRÖTTA kramisar till er alla !

Sportlife gym löpband - Skrot tankar

Idag åkte jag en sväng till gymmet för att skingra tankarna lite.
Det blev promenad och joggning på bandet, under tiden kikade jag på Desperate Housewives. Tänk att tiden går så fort när man har en bra film eller serie att följa under tiden ;)
När jag hade 3 minuter kvar att springa lyckade jag med att få fart på min iphone som flög i full sula i väggen, det beror på att den var kopplad till hörlurarna. Jag fick avbryta, men gick istället iväg för att lyfta lite skrot, sen blev det 10 minuter till på bandet.
Tyvärr upplevde jag inte att det lättade i hjärnan, tankarna har fullt grepp tyvärr:(

Tråkigheter väntade när jag kom
hem, inte lika illa som vanligt dock, men tråkigt ändå......Risp, risp, rips........

Det känns som att det inte kan göra mer ont i själen, apati fyller min själ just nu! En mur har jag rest upp kring mitt hjärta, vet ju inte hur mycket mer jag tål! ÅNGEST!

För er som läser bloggen ENDAST för att gotta er i detaljer och för att sprida information, säger jag: Lägg av!
Patetiskt!

För att överleva - Självskadebeteende

Äntligen kom böckerna jag beställt! Jihuuuuu!
Jag köpte 3 olika väldigt intressanta böcker, som jag tänkte läsa i höst. Kan hända att de är lite tunga, men det gör inget.... Jag vill så gärna förstå tjejer och killar som mår så otroligt dåligt!
Som väldigt många av er vet, så har jag en hel del människor kring mig som inte mår så bra av olika skäl. ( Både tjejer och killar)
Därför tänkte jag försöka mig på ATT FÖRSTÅ dessa fina människor, genom att läsa dessa böcket och få lite information om hur man bättre kan förstå dem med just
Social fobi och Självskadebeteende.
Många är rädda och har ingen kunskap alls inom dessa områden!
Jag började läsa FÖR ATT ÖVERLEVA... Mycket intressant bok, måste jag säga... Många frågor har redan fått svar!
Kämpa vidare, var rädd om dig, DU ÄR VÄRDEFULL!
Kraaaam

Blodprover och läkarbesök -

Idag var vi tvungna att åka in och lämna blod då lever värdena inte alls var bra på tjejen. Medicineringen har säkert gjort att levervärdena ökat kraftigt!
Tänk att på ett stort sjukhus ska man behöva vänta nästan en hel timma på att ta blodprov. Vi har nu varit tre gånger på en vecka och det har varit nästan lika lång väntetid då! Inte för att jag har så mycket annat för mig, men ska det verkligen vara så? Ja, så är det när man ska spara inom sjukvården! Gilla läget! Jag är väldigt tacksam för vår sjukvård i övrigt, tror jag;)

Akutmottagningen

Blidde en tripp till akuten ikväll! Några stygn på armen och sedan hem igen! Ångest över livet, ångest över rädslan, ångest över hjälplösheten och ångest över allt och inget!

Jobbig dag med huvudvärk och oro

Måndag i all ära, men idag har det vart en tuff dag. Jag försov mig nästan och nästan betyder att jag inte hann duscha innan jag åkte till jobbet. Chefen kom in en sväng till affären, något piggare efter en allvarlig lunginflammationen som han dragits med i 4 veckor.
Det var härligt att träffa honom igen och se att han är på bättringsväg.
Om psykiska sjukdomar ändå gick över lika fort, så slipper människor plågas i evighet....
Jag är så arg och ledsen för att man inget kan göra, jo förresten, liiite småsaker kan man göra, som tex lyssna, uppmuntra men med måtta, då det lätt kan ge motsatt effekt, kramas, köpa en fin tänkvärd present, gå en promenad, se en film ihop, pyssla och det finns många andra saker man kan göra med eller för någon som mår dåligt. GE PERSONEN BARA LITE TID!
En deprimerad person behöver också vänner, mer än någonsin!
Gårdagens trip till BUP gjorde ingen större skillnad för min vän. Lungnande tabletten som hon fick var för svag och idag fick hon mer än dubbelt så starka tabletter som hon skulle ta under eftermiddagen! Atarax hette de nog....
I morgon blir det en tripp upp igen! Nu är det läggdags IGEN! God natt gott folk, idag somnar jag nog bums!

Greys Anatomy och bup

Idag har vi softat i doffan och kollat på flera avsnitt av Greys Anatomy. Jag gillar serien sjukt mycket, men jag OGILLAR att typ alla ligger med alla! Fy, vad tråkigt det är!! Blä, för dålig fantasi! På kvällskvisten fick jag ett personligt samtal igen och vi åkte till BUP för att få lite lugnande! Tänk att döden kan vara så otroligt lockande för vissa?!?!!??
I morgon är det en ny dag! Kram kram

Hurt 2 och sår i armen - Självskadebeteende

Pratade igår med en tjej som har det riktigt jobbigt, hon har också börjat skära sig!

Jag har fortfarande samma dilemma, hur hjälper man ungdomarna att överleva smärta?

Genom att finnas för dem, uppmuntra dem, krama dem och tro på dem!

Det är verkligen inte lätt för man vill göra så mycket mer, men det finns inte mycket annat att göra, tyvärr!! Ibland kan jag förstå ungdomar som skär sig, smärtan måste få utlopp på något sätt, särskilt om man inte kan gråta ut smärtan.

Underbara flickor och pojkar, ni är värdefulla!!

När vaknar jag ur denna mardröm?

Blodiga förband och tom blick är inte vad man vill komma hem till! Ännu ett sår i armen, djupare än den förra. Kanske man skulle åka till vårdcentralen och sy i morgon bitti om det inte slutar blöda! Alla helgona hade visst inget gott med sig i år, många tankar kring döden visst!!? Var tvungen att ta en långpromenad med hunden för att inte bli helt galen på alla tankar som snurrar runt i huvudet.
Promenaden blev visst jättelång....min älskling blev så orolig att han var ute och letade efter oss :/
Tänk om alla människor förstog sitt eget värde....
Att vi faktiskt är värdefulla, var och en av oss!
Och att vi faktiskt betyder något för någon!
När vaknar jag ur denna mardröm?
Förlåt, det blev flummigare än vanligt idag! God natt och hoppas mardrömmen är över när jag vaknar!

Vilken himla skitdag! - Hon skär sig!

Ja, var ska jag börja?! Jag vaknar till att lille Lazy trippar upp från källarvåningen till vårt sovrum, en sån glädje det var för henne att få upp mig ur sängen! :) Hittils allt ok och sen kom BOMBEN, det jag känt på mig kvällen innan!!!!!! Kär vän till mig hade skurit sig på armen igen!!! Försöker att vara stark och lyckas bita ihop och inte balla ur, som jag gjorde förra gången när jag blev så himla rädd!! Hur hjälper man en person i nöd?! HJÄÄLP MIG NÅGON? ! Eftermiddagen var hyffsad, tittade på några avsnitt av Greys Anatomy, var ute på promenad med Lazy och dottern! Något senare på kvällen ville min älskade dotter prata om något personligt, så vi satte oss i soffan och pratade en stund. Vilken smärtam pratstund! Fy sjutton!!! Det är en helt annan sak att själv må dåligt, vara ledsen, ha ångest och sorg i livet, men när det gäller mitt barn!!!!!!!
Ojojoj, det smärtar mer än något annat!
 Som förälder vill man att barnen ska må bra, ha nära vänner och släkt nära dem hela livet, eller hur?! Visst vill man det?
Farmor, var och kommer alltid att vara djupt saknad i min dotters liv, hon lämnade ett stort blödande sår i hjärtat efter sig! #%#^%#%#%#£$$^:(

Försök att vara tacksam och visa uppskattning om du har kvar dina mor eller farföräldrar, de betyder så mycket för dig och dina barn! Det förstår man oftast när det är för sent! <3 jag saknar mina svärföräldrar nåt så in i ... Saknar saknar, saknar, de fattas mig och min familj, saknar min pappa också och jag är så arg att de lämnade oss så tidigt!
Nåja, mitt ältande gör inte så att de kommer tillbaka, så nu fokus på annat tråkigt besked jag fick för någon timma sen!!!!!!!! Chefen ligger inlagd på sjukhus, lunginflammation mm, rätt kritiskt läge, så himla tråkigt, så typuskt, så feeeeel!!! Han har varit som en pappa för mig, efter att min pappa dog, han har fast han var min chef, tröstat, lyssnat, uppmuntrat mig genom allt. Han är helt enkelt den bästa chefen jag någonsin haft och kommer att ha! Nu ber jag till Gud att han ska bli helad med hast! LÅ - kämpa!!!
Trots allt och genom allt!