LIVRÄDD ! x2

Måste erkänna att jag inte känner mig speciellt motiverad till att gå och träna i morgon eftersom jag först nu börjar komma upp på fötter igen efter 4,5 dagars återhämtning.
Tanken är att jag ska peppa mig själv till att TÄNKA POSITIVT och gå ner till gymmet ÄNDÅ.
På något sätt känner jag att jag MÅSTE övervinna rädslan och lita på att jag vet vad lugnt betyder, det vill säga att jag ska ta det ännu lugnare i morgon än sist och VERKLIGEN tänka mig för.
Jag är livrädd... jag menar verkligen LIVRÄDD och det påverkar säkert min kropp inför morgondagen också, men vad ska jag göra då smärtorna varit enormt plågsamma och tröttheten förlamande?
Önska mig lycka till i morgon!

Lunkar på i min egen takt !

Gårdagen gick i dimmans och värkens tecken.
Det fanns inte mycket att göra åt saken, mer än ligga i soffan och hoppas på att smärtstillande medicin skulle göra sitt, men inte ens det hjälpte.
Ryckningar och pirr i ansiktet med "värmeutslag" på höger kind.
Hjärtklappning, huvud- nackvärk, dimsyn och frossa.
Hos läkaren i förrgår var det svårt att vara fokuserad och jag hade enormt svårt att hitta prata.
Hon ordinerade nya mediciner och sjukskrev mig ytterligare 6 månader.
Försäkringskassan ringde och talade in ett meddelande på telefonen och direkt fick jag en ångestattack, stresspåslag från h-vetet bara för att hon vill uppdatera min vårdplan?!?
Helt sjukt egentligen, fast ändå inte då jag inte har någon förstående handläggare precis. *grr*

Igår blossade det upp en värmande fläck i ansiktet som kliade en aning.

Idag känner jag mig inte riktigt lika dålig, men jag vaknade väldigt svag och darrig.
Det pirrar fortfarande i ansiktet, armarna är sjukt svaga och fingrarna vill inte riktigt vara med idag.
Känner mig ostabil och har svårt att hålla balansen, men utmanade mig själv ändå och tog en promenad med min älskling och hundarna. Fick lunka på i min egen takt!
Har svårt att hitta ord och har svårt för att prata... funderade ett tag på om jag inte skulle ringa 1177, men de skulle nog bara säga att det beror på min utmattning och fibromyalgi.
Hade sjukt jobbiga myrkrypningar i benen och armarna inatt, så det fick bli några Attarax.

Jag ville bara skriva ner lite hur jag mått den senaste tiden. Det har alltså tagit mig mer än 3 dagar att återhämta mig åtminstone lite grann efter måndagens lätta gymträning och tisdagens lunka promenad.
Jag blir så trött på min kropp!

Från dagens promenad

Är det ME jag har ?

Efter måndagens "träning" och tisdagens längre promenad med hundarna så har jag kämpat med min hälsa IGEN!
Kroppen har känts enormt tung och huvudet har bultat, men framförallt känner jag mig sjuk.
Axlarna och armarna värker och jag är extra ljud och ljuskänslig.
Öronen "brummar"och svider, känns som att en stor vaxpropp kommit i vägen.

Idag var dagen då jag åter skulle till gymmet, men det blev inget med det. Hela dagen satt jag i träningskläder och hoppades på lite lindring för att jag skulle orka ta mig iväg, men det gick tyvärr inte så bra.
Här gäller det nu att inte tappa hoppet....
I morgon ska jag till läkaren, så vi får se om den aktiviteten blir nog för min kropp och knopp, annars kanske jag testar gymmet i morgon istället.

Jag har nu en längre tid misstänkt att jag har ME men kan omöjligt vara säker eftersom läkarna fortfarande vill behandla mig för utmattningssyndrom och ångest.

Nedan kan ni läsa om vad man har för symtom vid ME .

Texten är lånad från ME - föreningen  > LÄNK

Det som är understruket är MINA symtom.

Symtom

Patienterna lider av kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar och temperaturregleringsstörningar. Det mest utmärkande är att symtomkomplexet (speciellt malaise, utmattning, värk och mental dimma) ökar efter mental eller fysisk ansträngning och det tar flera dagar att återhämta sig. De värst drabbade patienterna är sängbundna och klarar ej stå upp.

Exempel på vanliga symtom är kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar, temperaturregleringsstörningar, malaise, frekvent urinering, utmattning, trötthet, sjukdomskänsla, huvudvärk, värk i muskler och leder, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för temperaturförändringar, frusenhet, oförmåga att bearbeta information, feberkänsla, sömnproblem, influensaliknande symtom, dimsyn, överkänslighet emot ljud, överkänslighet emot ljus, överkänslighet emot beröring (allodyni) och öronsusningar. Det är vanligt med överkänslighet emot alkohol, medicin och födoämnen.

Symtomen brukar öka vid upprätt ställning, speciellt ifall patienten är extra utmattad eller svårt drabbad. När patienterna har en sämre period, brukar de beskriva det som om de är körda genom ett tröskverk eller en mangel, eller överkörda av en lastbil eller ångvält. Ljud kan upplevas som rena tortyren.

Notera: Allodyni innebär att stimuli, som normalt sett inte upplevs smärtsamt, upplevs smärtsamt. Jämför med hyperalgesi som innebär att ett stimuli, som normalt sett är smärtsamt, upplevs ännu mer smärtsamt.

Jag vill klä mig fint, men så kommer det här med orken in i bilden igen ?

Jag har varit sjuk i några dagar nu och orken är totalt borta.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra men kan inte, särskilt i nya tvättstugan.

Skulle så gärna vilja överraska min man med att väggarna var uppe och dörren på plats, men tyvärr kan jag inte detta och så orkar jag faktiskt inte. 

Jag letar efter skor och badkläder till Mexico, skulle så gärna vilja klä upp mig lite finare än på husbilssemestrarna .. *hahaha*
Det är så enkelt med husbilssemester, man behöver nästan INGA finkläder med sig eftersom man äter mycket vid husbilen, grillar och så, det är helt perfekt.
Men nu känner jag att jag vill klä mig fint, men så kommer det här med orken in i bilden igen ?!?

Nu ska jag jaga finklänning, strandklänning, finare sandaler, bikini... eller måste jag verkligen?

Fast det vore på tiden om jag ansträngde mig lite grann, ska ändå vistas bland folk liksom och åka runt och kika på fina ställen och så.

Ush, vad svårt och jobbigt allt blev helt plötsligt igen... 

Ensam, rastlös men måste vila

Känner mig lite deppig idag... Många nya tankar och ensamheten känns jobbig.

Jag är ensam så mycket på dagarna och jag M Å S T E  H A  D E T  S Å  oavsett om jag vill det eller inte.

Efter helgen har jag varit som en död fisk... så trött... hjärtklappning, yrsel, illamående och kroppen har vägt minst 1000kg.

Syster med familj + mamma var här och jag trodde väl stt jag tog det lungt nog...men näeee.... Delvis berodde det väl på veterinärsbesök med Loke, men ingen stress liksom.

Hur lite ska jag aktivera mig för att inte få bakslag ? Hur hittar jag den fina balansen?

Mellan måndag och tisdag natt sov jag från ca 20.00 - 07.30 och fortfarande enormt trött.... Tisdag till måndag värk och oro i kroppen....

Eftersom roliga saker också tar energi känns det som att man slutat leva.... ja åtminstone efteråt... Att vara själv så mycket gör mig verkligen gott, dvs jag mår bra av det. Jag kanske tankar energi?!?

Men I N T E  A L L T I D  som idag... idag skulle jag vilja L E V A fullt ut... mitt inre bubblar av liv, men jag bör vara ensam eftersom jag annars går igång för mycket och adrenalinpåslaget tar flera dagar att bli av med och så deckar jag igen....

Låter detta ens vettigt?

Massa svammel.... rastlös på insidan medan kroppen strejkar... 

Inte alls kul

Ligger vaken än och klockan börjar närma sig 00.00. Har huvudvärk som inte vill ge med sig och behöver distrahera mig med annat en stund.

Troligtvis är detta sviter från tisdagens träning..... hur sjutton ska jag veta om det är det ?  

Jag har visserligen noterat att onsdag kväll till lördag brukar vara värst med både trötthet och värk, men jag undrar om det har med träningen att göra ?!???

Jag handlade även i tisdags ... dvs igår... burit för tungt ?

Suck!

Jag vet inte vad som är vad .... inte alls kul längre....

Att snubbla i 2,3 km / timmen

Vad ska jag säga..

Kroppen är helt slut, är så trött så jag mår illa igen.

Sjukgymnastiken gick rätt okej igår, men det är eftersviterna jag hatar mest.

Jag började gå på gåbandet och kunde inte gå snabbt alls ( 2,3 km/ h ) ändå snubblade jag på min fötter. Kroppen kändes så extremt tung.

Musiken var lite för hög och lite för mycket rörelse i salen, så jag fick gå undan till ett annat rum.

Adrenalinet pumpade, så jag fortsatte att plocka maskrosor hemma på eftermiddagen och idag orkade jag knappt upp ur sängen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hushålla med min energi, jag varken kan eller förmår?! 

Har provat lite fram och tillbaka och jag blir verkligen inte klok på detta!
Hur gör man egentligen?

Jag tycker att jag lever väldigt begränsat redan nu...

Sjukgymnastik 30 minuter

Då har jag kört mitt första pass 

Håll tummarna för att jag inte får jobbig värk nu efteråt, PLEASE! 

Benpress, rodd, utfall och lite kondition ( 8 minuter ) 

En halvtimma sammanlagt.

Inget hårt pass med andra ord....

När jag kom hem kändes det hyfsat ok, men sen kom huvudvärken krypandes, så även tröttheten. Fy vad ledsen jag blev... 

Nu har jag proppat i mig muskelavslappnande och värktabletter.

Hoppas morgondagen blir smärtfri... I wish :)

NERVÖS OCH RÄDD

Idag är jag verkligen nervös!
Jag ska på sjukgymnastik och det skrämmer mig.
Jag vet vad vanliga övningar hemma gör med mig och så ska jag tillsammans med en sjukgymnast komma på ett bra sätt att röra på mig utan att få en krasch efteråt.
I min hjärna är jag mer än redo, men jag vet hur min kropp har fungerat under några års tid nu så jag är verkligen LIVRÄDD... Wish me luck!

Orolig för konsekvenserna resten av mitt liv?

Jag har sån jobbig ångest just nu så jag måste skriva ner lite tankar.
Först och främst har jag dubblat min medicin för ca 4 veckor sedan och 2 första veckorna mådde jag fruktansvärt illa.
Sedan upplevde jag att jag blev aningen bättre, inte lika dimmig hjärnan, men det var tyvärr alldeles för kortvarigt.
Jag har gått Intro-gruppen och det var mycket tufft, men givande. Jag har ju så jobbigt att vistas med andra som mår dåligt eftersom jag blir så ledsen av att det finns andra som också mår dåligt.
Det skapade mycket ångest, men också prestationsvilja utöver det vanliga.
Jag vill så mycket, men orkar inte alls lika mycket som jag skulle vilja.

Nu när intro gruppen är slut ska jag börja på fortsättningskurs och då har jag valt gym, eftersom jag verkligen vill komma igång med lite träning om det är möjligt. Vilket jag inte riktigt tror på, men jag ska testa.

Hur kan man må så här? Konstant på spänn och orolig för konsekvenserna av aktivitet som man väljer att göra. Jag vill inte !
Idag är jag så ledsen, uppgiven och totalt utmattad så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Promenaden med hunden var till och med riktigt jobbig, fick släpa mina ben efter mig och kroppen kändes som att jag sprungit ett maratonlopp. Jag har varit sjukskriven i 5 år ... borde det inte vända snart ?

Jag försöker vara väldigt positiv inför husbilssemestern och försöker läsa på om olika platser jag gärna vill besöka, men det går inte. Jag får ångest och så klarar jag inte riktigt av att läsa och ta till mig det som står. Jag var så entusiastisk för 2 dagar sedan ( orkade inte mycket då heller) men även då var det tufft att greppa många saker. Hur sjukt jobbigt är inte detta !!

Utmattningssyndrom, fibromyalgi och ME är väl rätt lika?
Jag försöker läsa om vad som är vad... och jag är diagnostiserad med utmattning och fibromyalgi, men jag är inte ens säker på det längre. Orkar inte... orkar inte ha det så här.
Ändå har jag höjt mina mediciner...
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara försvinna. Försvinna ur min kropp och få leva i en annan friskare kropp.
Jag sörjer allt jag inte kan göra, men så gärna vill göra.
Jag sörjer att jag blivit en så tråkig och trött person.
Jag sörjer att jag inte får leva kvar i min dröm... ush..
Nu lägger jag av.. är så sjukt trött.
Kram

Trött på att vara trött

Jag blir så otroligt deprimerad när jag "dippar" kraschar efter för mycket intryck eller om jag gjort något för jobbigt.

Frusen, illamående trött, skakis, ångest och ingen energi över för samtal eller promenader.
Jag som trodde att jag var på bättringsväg, har varit hyfsat "pigg" i en vecka och nu krasch boom IGEN...?!

Blir man aldrig bättre?

Idag är en sån dag att jag bara vill dra något mörkt över mig själv...

Förlåt.. är bara så trött på att vara trött

VARNING !

 VARNING !! UPPRÖRD KVINNA !

Igår kunde jag inte längre hålla tyst.... Blev sjukt stressad av att min sköterska/kontakt ställde samma gamla frågor som de senaste 4 gångerna !! 

Skriver hon inte upp, läser inte läkarna journalen ? 

Jag sa ifrån ... 5 år har jag varit er slit och slängdocka och ni vet fortfarande inte hur ni ska hjälpa mig ?

Ni vill att jag ska jobba, det förstår jag, men mina problem kvarstår och jag kommer inte att kunna jobba så länge jag inte får hjälp?! Jag har gått sömn och stressskola, ångesthantering , vattenbad, fibroskola, sjukgymnaster, you name IT !!! Och fortfarande ingen hjälp...

Är mitt fall så komplicerat eller har jag bara haft otur med alla dessa 20 läkare?! 

Jag bad om att få gå efter 30 minuter då jag kände att mötet endast handlade om UPPREPNING av mitt mående och vad jag gör på dagarna och INGET ANNAT! 

Jag vill inte prata om vad jag gör och inte kan göra på dagarna....!! 

Jag vill ha mer djupgående hjälp!!!

Och då frågar hon- hur vill du bli hjälpt ?

ALLT BRAST... jag blev riktigt upprörd!!

Sa till henne att ni har mina journaler sen 5 år tillbaka, läs, studera, konsultera med andra om vad som ska göras, vad som kan vara bäst för mig, vad har vi alla dessa läkare och specialister till för annars ? 

Jag går nu eftersom detta tar så mycket mer energi än vad det ger.

Sen gick jag!

Bröt ihop i bilen och grät ... hulkade.. självföraktet kom över mig !! ÄR DET MIG DET ÄR FEL PÅ? 

FÖRSTÅR JAG INTE DET SOM SÄGS ?

ÄR JAG TRÖGFATTAD ? 

Nu vet jag varken ut eller in längre ?! Finns det något hopp?Jag tror man blir bara sämre och sämre för att man inte blir förstådd och hjälpt på rätt sätt. Har funderat på om det vore bättre att få pension så man kan släppa allt och börja resan mot ett friskare liv helt enkelt. Tyvärr så bryts man ner av okompetenta människor och jag har ingen lust att fortsätta med denna resa längre om jag inte får den hjälp jag behöver. Hur ska jag veta vad som ska göras? Jag hatar frågor som : Vad vill du att vi ska göra för dig ? 

Hur kan vi hjälpa dig? 

De vet ju vad som är problemet... 

Finns det något hopp? 

Jag vet faktiskt inte ...

ÄNTLIGEN en grundlig läkare

Det gick bra hos läkaren, hon var väldigt öppen mot alla andra jag haft. Hon undersökte mig grundligt och verkligen lyssnade !!!

Hon tog EKG och massa blod... sa även att om proverna inte visar nåt får nästa steg bli hjärnröntgen.

Tänk att det tagit 5 år att komma hit.. att någon åtminstone brur sig om att undersöka mig grundligt... så förvånad !!

Tacksam ... orkade dock inte prata så där jättemycket men fick sagt det viktigaste i alla fall!! Första gången EKG på mig sen jag födde vår dotter ( 23 år sedan ) Nu hoppas vi på att det flyter på som smör framöver... Helt plötsligt blossade mitt ansikte upp så här

Får det rätt ofta men aldrig reagerat så starkt som idag... vad kan det bero på ?

Att försköna sitt mående

I dag är en sån där dag då jag bara vill dra täcket över mig och aldrig gå upp igen.
Jag är irriterad och ledsen, tårarna sprutar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Ska försöka skriva ner lite symptom som jag känt efter vattengympan så att jag har det på print för att kunna kika tillbaka på hur det verkligen var.
Jag har en konstig förmåga att "försköna" mitt mående och glömmer gärna bort hur jobbigt det varit.
Här följer några av de tuffaste konsekvenserna.

1. Yrsel
2. Illamående ingen matlust
3. Dålig balans
4. Sockerdricka i överdelen av kroppen
5. Stickningar i tungan
6. Dimmig i huvudet och konstig huvudvärk som jag inte kan förklara
7. Ser dåligt, suddigt... gör ont i ögonen ( kanske ska kolla upp synen igen ?)
8. Orkar verkligen inte prata
9. Irriterad
10. Sovit sjukt dåligt ( även med medicin)

Oj, listan blev rätt lång..
Det känns sjukt konstigt att rada upp " måendet " på det här viset, men det kanske är nyttigt att se det som varit jobbigast. Värken har inte varit lika jobbig och det brukar den inte vara när andra symptom tagit över eller vad jag ska säga... Nu är det på print.. får fundera mer kring detta en annan dag.
Har nu bestämt att jag ska testa vattengympan igen på torsdag och blir det värre eller ens nära det jag känt efter första gången tänker jag inte gå på gympan mer. Då är det konstaterat att jag inte klarar av det.

Önskar att jag fick min kropp genomskannad och undersökt med alla blodprover och allt för att utesluta allt annat gojs som finns i världen. Det känns som att jag inte nöjer mig med diagnosen utmattningssyndrom, inte heller utmattningsdepression som de så gärna börjat snacka om.
Jaja, vi får se vad som händer.. en dag i taget!

Trött på alla frågetecken!!

Så trött på detta tillstånd och alla dessa ständiga frågetecken!!

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i snart 5 år och en utmattning finns absolut i botten av mitt mående på grund av tuffa omständigheter under en lång period i livet.

Efter en körtelfeber som jag fick för ca 2 år sedan har jag inte känt igen mig alls...

Nu börjar jag bli riktigt frustrerad eftersom jag upplever mig någorlunda ok vissa dagar, men efter aktivitet kraschar jag, likaså om jag haft folk över och deltagit i samtal eller om jag får upp pulsen lite grann.

Lilla minsta stresspåslag eller någon som jäktar mig så att min puls går upp så får jag en direkt konsekvens i form av yrseln, darrningar, illamående, förvirring och hjärndimma.

Min kropp känns febrig och kraftlös för det mesta, men vid aktivitet får jag känningar i halsen och det känns som att jag är på väg att få en rejäl influensa, men den bryter aldrig ut!!

Jag orkar inte så mycket mer, orkar inte att undra om jag kan ha fel diagnos, får jag rätt hjälp osv.... Jag sover dåligt och livet känns riktigt tufft, trots det försöker jag hoppas att det ska bli bättre, men kommer det att bli det tro?

Dagarna som går är ju livet och jag känner att jag vill ha bästa möjliga hjälp, jag upplever att jag absolut inte fått den hjälp jag behöver...

Jag vill veta att jag får rätt behandling mm.

Efter vattengympan har jag inte sovit bra alls, inte ens med medicin.

Orkar inte prata, orkar inte formulera mig orkar inte tänka!

Så frustrerad idag!!

Kan jag ha ME?

Jag skulle så gärna vilja veta hur ni har det en helt vanlig dag då ni inte känner av era symptom så mycket?

Vilka grader av ME finns det?

Kan jag kräva en ordentlig utredning på en vårdcentral?

Som ni vet så har jag ställt läkare och sköterskor en massa frågor kring mitt mående, men jag får inga ordentliga svar!
Jag har ifrågasatt och tjatat på dem, men jag börjar bli rädd att de kanske tror att jag är "frisk" nog att jobba då jag försöker få hjälp! 
Snälla HJÄLP!

Min väg tillbaka

[ VA R M V A T T E N G Y M P A ]

Oj vad tufft det var... men nu är det gjort!

Bröt ihop totalt när jag kom hem .Så jobbigt !

Allt började så bra på morgonen, jag var sååå taggad och lycklig, men så kom jag till badet och skulle anmäla mig ... De hittade inte mig, det var inget bad inbokat.. 

Jag fick gå till badet och fråga efter min tränare och de visste inget heller, till sist fick jag tvinga en och gå och kika om hon var på plats då jag var 110% säker på att jag skulle bada idag!!! 

Hon var i omklädningsrummet och jag gick fram till henne med fullt stress och ångestpåslag och frågade om jag inte skulle vara här idag?

Jomen det skulle jag ju, men jag skulle inte anmäla mig i kassan utan bara gå och byta om och hoppa i vattnet så började passet klockan 10.00.

Jag skakade i hela kroppen... var yr, illamående och alldeles disorienterad. Visste knappt hur jag skulle göra för att byta om ?! Rörelserna i badet var helt okej, försökte göra allti min takt, men jag orkade inte så mycket. Det pirrade i hela kroppen av obehag, kanske pga stresspåslaget?! Tårarna rann några gånger och när jag väl fick komma upp ur badet var det som att kroppen strejkade ännu mer. 

Ännu mer yr, illamående och svag i kroppen ..

M E N .... nu ska jag försöka vila ... och hålla tummarna för att kroppen inte lägger av helt .

Samma resa utan stresspåslag Nästa torsdag då ...

Är ändå vid gott mod... bröt ihop totalt när jag kom hem... Nya tag !

Om jag endast hade 6 månader kvar att leva

Om jag hade 6 månader kvar att leva ....

skulle jag nog försöka leva kvar i det jag lever här hemma men resa bort med min familj i några månader först. Ush, vill inte ens tänka så... jag skulle skriva brev till min dotter och älskling varje dag och stänga dem så de fick läsa dem när jag gått bort. Jag har redan skrivit ett brev till mitt barnbarn om ifall att jag inte finns när h*n kommer. Jag försöker leva varje dag som att det var den sista... vill inte ha något oklart med någon osv... Jag försöker verkligen prata och göra allt det jag vill även nu när jag är utmattad, på något sätt är ju det här också livet, men mycket tråkigare liv. Men å andra sidan så har mycket saker fallit på plats under min resa, så egentligen var ett uppvaknande ett måste, för att få perspektiv på livet, men måste det vara så förbaskat tungt?

Slaviskt beroende av kolhydrater

Idag är det fyra månader sedan jag bestämde mig för att nu fick det vara nog!

Jag var ständigt sugen på något och dagdrömde ofta om nästa mål, dvs  onyttig mat.

Jag hade ännu en gång blivit slaviskt beroende av kolhydrater. 

Jag trodde på något sätt att jag skulle kunna unna mig "junkfood" utan att fastna i det, men så fel jag hade. 

Så för 4 månader sedan och 20 kilo tyngre ( sen min första LCHF resa ) fick det åter igen vara nog.

Allt eller inget ! .. 

Det funkar inte med någon slags mellanläge för mig... jag kan inte unna mig kolhydrater .. det triggar mig och jag blir odräglig. 

Så nu är jag 10 kilo lättare än när jag började och lycklig för att jag orkade byta livsstil. För LCHF är en livsstil som jag måste leva efter annars blir jag "sjuk", "sjukare". 

Utmattningen har inte blivit bättre, men däremot känner jag mig lättare i kroppen. På något sätt hade jag hoppats att utmattningen hade blivit lättare också, men jag tycker inte det.

Många säger att man ska gå ner i vikt så mår man så sjukt mycket bättre och det gör man säkert men på ett helt annat sätt. Det går att känna skillnad på tyngd och tyngd.

Nu orkar jag tyvärr inte gå in på detaljer och förklara... Där slocknade den lilla energi jag hade .... 

Låt mig bara vara

Igår hos en sköterska ifrågasatte jag min diagnos, mitt mående, behandlingar, tidsramen, personal / kompetens och allt annat kring den sega hjälp jag fått och får i dagsläget.

Jag frågade om det var min uppgift att ta reda på vad jag behöver för hjälp ?

Jag ifrågasatte läkare och specialister och undrade vad de gjorde på dagarna och varför inte jag fått träffa någon som verkligen kan min diagnos eller mitt mående. 

Jag blir så fruktansvärt förvirrad då jag inte får någon riktig hjälpt... eller är det rent av så här det är? 

Läkarna vet inte, kan inte och därför måste jag själv lära mig att leva med min problematik då det inte finns några svar?

 Är det så här det går till eftersom ingen kan eller förstår ?

Man slussas fram och tillbaka för att ingen vill ta mig på allvar ?

Saknas det kunskap, år 2017 ?

Jag fick inget svar, det var som att hon trodde att jag bara ville prata av mig!! Frustrerande!

Är det fel av mig att be om verktyg som kan hjälpa mig i min vardag? 

Jag vill inte längre älta/ återberätta samma saker om och om igen ( som redan SKA stå i min journal )

 Jag behöver inga bollplank, samtalskontakter!!! 

JAG BEHÖVER RÄTT DIAGNOS OCH VERKTYG, eller så kan sjukvården LÅTA MIG VA !

Jag blir sämre av att besöka dem utan resultat och klarar mig bättre utan deras hjälp i dagsläget! Det skulle väl vara sjukskrivning och medicin som jag behöver av dem, inget annat !

Så trött !

En till sådan dag

Vaknar seg, går uppför trapporna och får hjärtklappning.... 

Går ut med hundarna och hela kroppen strejkar... det börjar pirra i armarna, sedan axlarna och till sist bröstet.

Kommer hem och sätter på kaffe, känner mig yr... börjar känna mig ledsen.

Inte idag igen!!!

En till sån här dag!!? 

Äter och därefter känner jag mig ruskigt irriterad... orkar inte lyfta kaffekoppen ...

Måste vattna blommorna, med en plastmugg eftersom jag inte orkar hålla i en vattenkanna...

Sedan börjar jag damma.... 

det är ju städdag... 

varje rörelse känns så tung... 

Yr, svag och tung i kroppen !

Känner mig sjuk...

Hjärtat hoppar nästan ut ur bröstet och jag får svårt att andas!! 

Orkar inte ens prata... varje ord känns ansträngt och jag viskar fram det jag vill säga utan att bli hörd och blir sedan ledsen för att han inte hörde. Sätter mig i soffan istället och skriver detta.... 

Mannen min städar, han slutade tidigt idag.

Tacksam, men fruktansvärt trött på detta!

Blä!