3 steg framåt 2 steg bakåt - Utmattningssyndrom

Tänkte skriva ner några tankar kring mitt mående den senaste tiden.

Jag trodde ärligt talat att det gick åt rätt håll denna gången, men icke sa Nicke!

Självklart går livet upp och ner och jag försöker se utmattningen i längre perspektiv än så här.

Jag har nu varit sjukskriven i 6 år och det senaste året har känns bättre, men det finns en skörhet hos mig som jag inte har upptäckt tidigare.

Jag är svag, jag är känslig och jag dräneras på energi när det är för mycket omkring mig.

Jobb Borås har varit fantastiska på att hjälpa mig, men det går lite för fort.

Sömnen påverkas och därför blir jag tröttare än vanligt.

Koncentrationsförmågan blir sämre när det är för mycket ljud och prat.

Jag försöker pressa mig framåt, bara så där lite grann... men det går inte så bra.

Jag är tröttare än vanligt och jag sover middag då och då...

Gör Yoga övningar även hemma för att minska på värk och stelhet, men ändå står jag still?!

Kanske är det så att detta kommer att vara min nivå av aktivitet och jobb ett bra tag framöver, vilket jag har jättesvårt att acceptera.

Just nu har jag ett kort avbrott från JB och hoppar på igen om en vecka drygt för att se åt vilket håll vi ska gå. Tanken är ju att vi ska dra in arbetsförmedlingen i detta och öka närvaro ( arbetstid ) till 10 timmar i veckan, detta känns förstås övermäktigt, men man vet aldrig.

3 steg framåt 2 steg bakåt...

Ett steg i taget... förhoppningsvis åt rätt håll.

Krasch boom trött igen !

TODILOO ! :)

Kan inte säga att jag mår speciellt bra efter Yogan idag.

Huvudvärken kickade igång efter bara 10 minuter och tröttheten blev mer och mer påtaglig. Hur kom detta sig ? Ska försöka blicka tillbaka lite på hur jag mått den senaste tiden och se om jag kan se ett samband.

Jag minns klart och tydligt att den 4:e januari när vi var på kalas fick jag jättejobbig spänningshuvudvärk och jobbiga spänningar i nacken.

Spänningarna och värken höll i sig 3 dagar utan att mediciner hjälpte, så det var riktigt tunga dagar.

Sedan var jag smärtfri i huvudet några dagar, men fick sedan mer värk i nacken och bröstryggen följande dagar. 

Måndagen 7 januari var jag på qigong och det kändes lugnt i kroppen men börjar här känna att jag är aningen speedad och vill mycket igen....den förlamande tröttheten börjar kännas av.

Tisdagen 8 januari är jag hos psykologen och känner mig något pepp och hoppfull, men på kvällen kom enorma dippen. Ledsen, trött, uppgiven.....Orkar inte mer! Två dagar i rad har jag en aktivitet och kraschar hejdlöst pladask på marken?  Är det så här det ska vara?

Igår 9 januari var jag dimmig i hjärnan hela dagen och fruktansvärt trött och rastlös. Gick en långpromenad med Lazy på 1,5h timma, i sakta mak så klart och deckar sedan i soffan och börjar känna mig riktigt irriterad. Grrr!!!

Idag vaknar jag hyfsat pigg och går ut med Lazy vid 08.00 och gör sedan en äggte innan jag ska åka på Yoga.

När jag väl kommer dit är jag helt färdig. Jag vill inte göra övningarna jag vill bara ligga där, helst somna.

Och resten läste ni om i början.

Nu ligger jag här i soffan med rött ansikte, huvudvärk och enorm hjärndimma. Suck!

Igår fick jag även veta att jag har diffusa förkalkningar i bröstryggen, så vi får se vad doktorn säger om det den 22: a januari.

Energidricka och soffläge blev det resten av kvällen.

Precis som jag trodde, men ville inte se!

Precis som jag tänkte.. precis som jag trodde, men ville inte se !
Jag ville inte se sanningen i vitögat... mina krafter är helt plötsligt borta IGEN.
2 dagar sedan var jag så entusiastisk och glad över att det mesta kändes så bra....

Tog precis en promenad med hunden och gick lite längre än vanligt eftersom jag har så ont i benen, höfterna och ryggen.
Ville bara ut och röra på mig, tänkte att det skulle hjälpa mot stelheten....
Halvvägs märkte jag hur all luft gick ur mig, tårarna samlades bakom ögonlocken och orken försvann totalt. Mina ben kändes som bly, orkade inte ta mig framåt, inte ett endaste steg till. Så jobbigt!

Jag kämpade på och tänkte positiva tankar, peppade mig själv och försökte reflektera kring varför jag fått sånt bakslag igen, till sist kom jag äntligen hem och nu sitter jag här...

Julens sociala spel fick mig åter ur balans, det blev för mycket, men ändå inte för stunden.
Varför kan inte bakslaget komma när jag är mitt i ett samtal eller mitt i att jag gör något för mycket ? Är det för att jag lärt mig att hålla uppe en viss fasad tills tystnaden och ensamheten är en verklighet och då kan kroppen och knoppen på något sätt protestera?
Nu sitter jag här med en tomhet som stryper mig.. trötthet som förlamar... en ledsamhet i hjärtat över att jag inte orkar, inte i dag, inte i morgon...  kanske aldrig mer?
Hur ska man någonsin lära sig att leva med detta handikapp, dessa highs and lows ?

Av med mjukiskläderna

ÄNTLIGEN
Äntligen en känsla av att vilja gå i något annat än mjukiskläder.
Det måste betyda att jag är på bättringsväg, eller?
Jag har inte gått ner i vikt, så det kan inte vara det...
Jag har inte vunnit på Lotto heller...
Kanske, bara kanske att jag tagit ytterligare ett litet steg åt rätt håll.
Ja, jag vet att bakslag kommer... men just nu.. JUST NU är jag så glad eftersom jag kom på mig själv med denna roliga insikt.
Önskar er en fin dag!

Tulpaner och ro

Var iväg till Blomsterlandet idag igen.

Det är så rogivande att gå bland alla vackra blommor och växter. Ville egentligen köpa Ranunkler men vågade inte då många säger att de är svårskötta, men kanske kommer jag att våga mig på den till våren då utebommorna ska planterad. Vi får väl se...

Idag fick jag för mig att fota mina tulpaner som jag köpte igår... det var rogivande ...

Önskar att jag hade lite mer lugn och ro i själen... Jaja...

Det är nog dags att koja nu, natti natti 💖

Stor fet pizza

Planerar att gå över till LCHF efter flera veckor med VLCD, resultat än så länge - 15,4 kg sedan 29 oktober 2015. 

Jag har tidigare ätit LCHF och det är det bästa som hänt mig i hälsoväg. 

VLCD har snabbt gett mig den viktminskning jag önskat, men nu gäller det att hålla vikten också.

 Spännande tider ! 

Min utmattning har verkligen gillat vlcd eftersom jag inte behövt tänka speciellt mycket på vad jag ska äta och så, men när ångesten blivit jobbig finns det inget annat i tankarna än en stor fet pizza !

Så nu tänker jag tillsammans med min syster @iituliitu79 kämpa för ett hälsosamt liv! 

Just nu ! Vill jag leva, just nu!

Just nu vill jag leva JUST NU!

Tänkte att jag skulle greja och röja lite i skåpen så att jag kan få ordning i pannrummet någon gång, men det gick inte så bra som jag hade hoppats. Orken tog slut och en orkan kom och sköljde över mig så att all ork försvann. 

Jag lyckades dock få in lite böcker i bokskåpet och kika igenom en låda med minnen från vårt bröllop som snart faktiskt var för 25 år sedan! *lycklig*

Jag är så lyckligt lottad med en fantastisk man i mitt liv som verkligen stått vid min sida i nöd och i lust, i sjukdom och i hälsa.

Jag älskar verkligen denna människa och önskar att jag kunde göra mycket mer för honom. Livet bara rullar på och åren går, snart sitter vi i en gungstol och undrar vart livet tog vägen ... Skrämmande faktiskt!

Önskar att livet vore så mycket enklare ... Men alla vi har vår egen kamp att kämpa, så hoppas att just du har en fin dag idag och vet du vad .... Du är unik, din resa är unik och du är fantastisk!

Kram

Tillfälligt?

Det blev inte mycket sömn i natt heller ....

Har jag hamnat i denna onda cirkel igen? 

Hur kunde det ske?

Natten handlade om att vakna av och till av värk i hela kroppen och enormt jobbig huvudvärk.

Säg att det bara är tillfälligt! 

Jag som trodde jag var på väg att bli bättre :(

Gråtattack

Skulle verkligen behöva gå upp ur denna säng, men idag känns det inte som någon bra idé. Sent igår kväll fick jag enorm ångestgråtattack, jag grät och grät och tankarna blev bara mörkare och mörkare. 

Det blev nog lite för mycket intryck igår... Ush! Nu är jag helt slut, men måste ut med hundarna. Loke ska hem till dottern igen efter en vecka hos mormor och morfar. Lazy kommer att sakna honom massor, precis som jag.

Nu upp!

Önskar er en fin dag!

Karusellen inom mig

Några dagars trötthet har nu ändå resulterat i pirrångest i bröstet.

Blir så trött på detta!

Märker klart och tydligt att om jag går lite längre än jag borde ( promenader) så försvinner orken och kroppen totalt strejkar. När jag ska gå och lägga mig snurrar det tusen miljoners småsaker i min hjärna... Har jag hamnat i en ond cirkel? Kommer jag någonsin ur den igen?

Jag har skrivit i tidigare inlägg att det känns som att jag var på väg åt rätt håll, det är jag säkert men det går visst inte lika smidigt som jag hoppats. 

Gick en kort promenad med hundarna precis och märkte av en tanke som jag både gillade och ogillade.

Jag stod och kikade in i mörka skogen och önskade att jag bara fick gå in där och aldrig vända om.... Ja, visst var det en konstig tanke, men kan det betyda att jag är riktigt trött igen och vill avskärma mig från intryck? Det var som att mörkret väntade "drog" i mig... Vet inte om det bara var en längtan från mig att bara fly dessa jobbiga ångest och trötthetsattaker igen... Jobbigt var det :(

Inom mig finns det en stor evig karusell som inte vill stanna, vissa dagar går den otroligt snabbt, den ger hjärtklappning och riktigt svår ångest, andra dagar går den lite trögare och ger mig en trötthet och seghet i skallen som jag riktigt hatar, karusellen står sällan så pass still att man bara kan hoppa av den. 

Var är du min sol?

Sitter med gråten i halsen och vet inte riktigt vad det beror på.
Det pirrar i överkroppen och jag känner mig ångestladdad, men varför?
Analyserar en liten stund och sedan vill jag inte gräva mer i känslan, vill bara ur den.
Är ensam hemma idag, då älsklingen åkt till jobbet och det känns ok, men lite väl tyst.
Kanske är det tystnaden som skrämmer mig lite?
Varför är min själ så ledsen och trött?
Var är du min sol, min måne och stjärnorna?

Finns det inget mer att göra?

Julen gick bra, men nu är jag som ett kolli.

Ångest och riktig trötthet har beslagtagit mig  både psykiskt och fysiskt. Jag hoppas att det snart går över... Vila.. Vila...

Kan man verkligen inte göra något mer åt stresskänslighet och utmattning?!

Håll tummarna att det snabbt går över och att det svarta hålet inte blir så djupt !

Kram

Får vara försiktig

Det känns märkligt att vara hemma igen, här börjar tankarna vandra igen!
Julstressen och massa måsten, men jag känner att det är hyffsat ok ändå.
Jag försöker hela tiden att inte stressa upp mig, vill så mycket hela tiden, ser framemot julen, vill planera och pyssla. Orken finns inte riktigt där, men som jag skrivit tidigare så känns det ändå lättare.
Förkylningen har gett med sig och det känns ruskigt skönt att den gick över fort :D

Hemma väntade dotter, hennes kille och 2 underbara hundar, vilken glädje det var att komma hem till dem... LOVE LOVE LOVE!

Jag hade svårt för att somna igår, jag frös och mina tankar var överallt!
Varför blir det så hysteriskt direkt när man kommer hem från semestern?
Jag får vara försiktig känner jag... fyyy!

Hur har din vecka varit?

Träningsmonstret i mig !!!

Träningsmonstret inom mig skriker om att få börja träna högintensivt igen, men kroppen vill inte lyssna på monstret och det tycker jag är helt ok utan att bli frustrerad.

Ser vältränade människor här på stranden, massa aktiviteter ordnas och det triggar inte mig på samma sätt som det gjorde tidigare. Kan det vara så att acceptansen krupit sig in hos mig?

Kan det verkligen vara så ?

Självklart känner jag att jag vill igång som jag skrev i början, att monstret skriker att jag ska RESA MIG UPP .... LATMASK!?

Ett litet hopp om att det kanske blir verkligt inom 1 år tycker jag känns rimligt, försöka börja riktigt lugnt ( vilket jag gjort med promenader) och se till att kroppen och psyket hänger med.

Tankar om att det kanske kommer att se ut så här ett bra tag i mitt liv, känns inte riktigt lika dramatiskt som det har gjort de senaste åren. Ingen hysteri och evigt förbannade för att jag inte fungerar som vanligt! ( Självklart är vissa dagar riktigt jobbiga och gropen känns riktigt svår att komma ur, men grund känslan är inte panik och det tycker jag är sjukt skönt! 

En dag i taget...

JAG VET!!! Det är sjukt svårt!!!

Ge dig själv lite tid!

JAG VET!

Sjukt jobbigt, allt ska ju gå fort och jag har inte hela livet på mig att vänta på att bli bra, jag vill bli bra nu! PÅ EN GÅNG!

Lugn, bara lugn....Ta ett djupt andetag och andas in och andas ut!

Det kommer att bli bättre!

Det vågar jag skriva då jag precis fått nytt hopp om livet och kan känna en glimt av tro och bättre hälsa för framtiden!

Om jag kommer att krascha/kollapsa igen återstår att se... Men jag hoppas att jag denna gången... 3:dje gången gillt blir visare och förståndigare!

Styrkekramar till oss!!

Puss

Att återhämta sig från en utmattning tar verkligen tid

Tankar, många tankar!

Vad händer om jag skulle krascha igen?

Skulle jag klara av att göra det en gång till? Särskilt när det gick så fruktansvärt djupt denna gången och det tagit så lång tid att återhämta sig. Jag är verkligen långt ifrån återställd och jag tror inte att jag kommer att vara det på länge, men jag är tacksam för att jag inte längre är/går i en ständig koma !

Tröttheten är inte riktigt lika brutal och jag sover aningen bättre på nätterna, men jag känner hur det kryper i kroppen emellanåt och en önskan uppstår om en väldigt snabb återhämtning nu när jag äntligen fått smak på "livet" igen.

Låter hemskt att säga/skriva så, smak på livet? .... Man ska vara tacksam för livet, men den som aldrig varit i det här djupa hålet kan ALDRIG någonsin förstå djupet på gropen man ligger i. Det har funnits ett desperat rop inom mig om att få lämna min kropp, men så har man fått en pytteliten glimt av hur mycket nära och kära ändå betyder för mig och har funnits där bredvid mig hela tiden och då har jag på något konstigt sätt vaknat upp ur dimman. Gråtit mig igenom de tuffaste passagen och sedan hamnat i min lilla bubbla igen.

Det är märkligt hur man kan leva i denna bubbla av dimma så länge, jag har levt i den närmare 3 år, fyyy! 

Tiden har verkligen gått fort men ändå har den stått till... 

Just nu ligger jag på stranden i Egypten och solar.... Vi var här förra året också, men då var jag betydligt mer i koma och jag känner skillnaden på hur jag reflekterar på saker och reagerar på värmen. Förstår hur gott det är med värme på min värkande kropp, helt ljuvligt!!! Förra året var det också underbart men då däckade jag hela tiden av trötthet och värmen var verkligen min räddning då kroppen var stel som en pinne... Känner mig aningen smidigare.....Nu blir det massa repetion och det var inte meningen, men jag kan inte förstå hur djup gropen var!?! Helt incredible ! 

Jag får mina komaperioder nu också men de är inte riktigt lika jobbiga, det blir liksom ingen dödsångest, utan mer ett accepterande att i morgon är det "kanske" en bättre dag. Frustrationen är mindre! 

Det käns skönt att reflektera kring detta och jag känner verkligen att jag börjar förstå hur kroppen ska läka..... Hur jag ska tillåta min kropp att vila, hur jag ska reagera när det blir riktigt jobbigt! Jag har verkligen inte haft den förmågan tidigare, jag har kört på även om jag varit dödstrött, sjukskriven och uppgiven, denna drivkraft som inte tillät mig att acceptera ett nederlag.

Publicerar detta inlägg så snart jag har nät, men skrev detta 2-3 december!

Puss och kram 

Kroppen behövde vila

Som jag skrev i tidigare inlägget så känner jag mig aningen starkare, men vågar inte hoppas för mycket.

Promenaderna funkar nu ok, men jag hoppas på att få komma igång med styrketräningen och konditionsträningen snart igen. 1 1/2 års vila har kroppen behövt efter min kroppsliga kollaps, nu längtar jag tillbaka mer än någonsin!

Måste ta det riktigt lugnt bara..... Kommer att bli svårt, men jag vill ju inte tillbaka till kollapsen..... Så lugna puckar får det bli!

Kram

Är det verkligen lyckan som spirar inom mig?

Jag tror att jag vågar att hoppas på en ljusare framtid, ja faktiskt! 

Det känns jätte konstigt, men på något sätt känner jag att allt det svarta har blivit mörkgrått, det finns liksom lite ljus i tunneln.

Ofattbart, men skört!

Är rädd att tappa greppet, att falla ner i djupet igen, men jag håller stenhårt fast att jag inte ska falla!!! 

Utmaningen sitter i att jag inte kör över mig själv, men även i att inte bli alldeles för passiv! Det bubblar inom mig, jag ser det vackra i naturen och jag kan säga att jag känner lycka igen!!! ( även om det bara är en glimt) men oj så tacksam jag är ! TACK TACK TACK!

Hur svårt kan det va?

Min läkare ringde  och påstod att det inte fanns nån stressmottagning eller stresshanteringskurs här i våran stad.
Teamet tyckte att jag skulle gå kvar hos kbt killen som inte jobbat med utmattande alls... Jag vill inte vara en slit och släng PROVDOCKA!

Jag börjar känna att jag inte vill ha någon hjälp längre
då jag alltid hamnar fel eller så byter de läkare och jag måste börja om ifrån början igen! 

Jag vill ha hjälp av någon som kan ämnet,
inte köra på nya projekt som bara gör mig sjukare d
å människorna inte förstår problematiken!

 Att det ska vara så svårt?