Vilken känslouttömning jag fick i slutet av vårt samtal hos psykologen igår.
Minnen som väckte starka känslor från min start hos Sara. En resa som heter duga börjades för 1,5 år sedan, då jag tog vågade kliva in hos en psykolog med hopp om att få hjälp, nycklar och insikt som kunde hjälpa mig att hantera allt det jobbiga inom mig.
ALLT var helt svart.... Ett mörker utan ljus.
ALLT var helt svart.... Ett mörker utan ljus.
Det var den tid då jag inte längre vågade släppa in någon i mitt liv, ingen skulle någonsin få komma nära mitt hjärta igen. INGEN!
Jag minns tillbaka till första besöket, jag hade byggt upp en stark och hög mur runt mig själv och när jag kikade innanför muren såg jag en brunn med ett riktigt tungt cementblock över... ingen skulle någonsin få flytta på det blocket. Ingen skulle få se den enorma smärta jag bar inom mig, den smärta som höll på att ta livet av mig.
Jag fick panikattacker så fort vi närmade oss mitt inre, mina känslor, jag kände mig så skör och bräcklig. Varje gång vi träffades för samtal kändes det som att jag var på väg att gå sönder, i tusen små bitar som aldrig någonsin kunde lappas ihop. Jag var livrädd! Varje känsla och obehag fick mig att rysa av obehag. Ändå har vi tillsammans lyckats att plocka ner stenar och vi har lyft på cementblocket utan att jag gått sönder, visst har det smärtat och det var riktigt plågsamt ett tag, men där satt jag nu igår på mitt sista terapisamtal, vi blickade tillbaka och kg grät av glädje.
I min mörkaste natt fanns det trots allt en liten låga som brann för mig, den lågan hoppades om en framtid som jag inte ens vågade se framför mig, då min övertygelse var att allt redan var förlorat.
Vad hände liksom?
Känsloutbrottet handlade mest om att jag blev varse om hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt var för 1,5 år sedan att ta steget in i en okänd värld, dvs mitt inre. Tacksamheten flödade över och tårarna strömmade av glädje och jag uttryckte min tacksamhet till S. Jag är för alltid tacksam för att jag äntligen fick en fast terapeut som stannade mer än 2 gånger, så tacksam för det arbete Sara lagt ner på mig ( trots att hon får betalt *hihi* ). Helt sjukt vilken resa jag gjort och den kunde jag inte gjort utan henne.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv både bra och dåliga saker, hur det känns när jag inte vill något, hur jag känner mig när jag är ledsen,, glad, frustrerad, hur det känns att vara besviken och skillnaden på att vara ledsen och arg.
Tänk att jag aldrig fick lära mig att skilja på dessa självklara känslor när jag var liten och självklarheten att det faktiskt är okej att vara arg, besviken och sorgsen utan att för den delen känna sig misslyckad som människa.
Min barndom var vad den var och äntligen kan jag se det lilla barnet inom mig som en värdefull tjej istället för ett stort misslyckande.
Tänk att jag också är värdefull och älskad för den jag är och inte för vad jag gör.
Min resa är inte färdig, jag kommer att behöva ta hand om mig själv och lyssna på mina känslor mer än någonsin, nu ska verktygen som jag fick av min duktiga psykolog användas flitigt.
Jag kommer absolut att vara snällare mot mig själv och jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag nu kan se ljuset i tunneln. Jag är redo att se världen med nya ögon!
