3 steg framåt 2 steg bakåt - Utmattningssyndrom

Tänkte skriva ner några tankar kring mitt mående den senaste tiden.

Jag trodde ärligt talat att det gick åt rätt håll denna gången, men icke sa Nicke!

Självklart går livet upp och ner och jag försöker se utmattningen i längre perspektiv än så här.

Jag har nu varit sjukskriven i 6 år och det senaste året har känns bättre, men det finns en skörhet hos mig som jag inte har upptäckt tidigare.

Jag är svag, jag är känslig och jag dräneras på energi när det är för mycket omkring mig.

Jobb Borås har varit fantastiska på att hjälpa mig, men det går lite för fort.

Sömnen påverkas och därför blir jag tröttare än vanligt.

Koncentrationsförmågan blir sämre när det är för mycket ljud och prat.

Jag försöker pressa mig framåt, bara så där lite grann... men det går inte så bra.

Jag är tröttare än vanligt och jag sover middag då och då...

Gör Yoga övningar även hemma för att minska på värk och stelhet, men ändå står jag still?!

Kanske är det så att detta kommer att vara min nivå av aktivitet och jobb ett bra tag framöver, vilket jag har jättesvårt att acceptera.

Just nu har jag ett kort avbrott från JB och hoppar på igen om en vecka drygt för att se åt vilket håll vi ska gå. Tanken är ju att vi ska dra in arbetsförmedlingen i detta och öka närvaro ( arbetstid ) till 10 timmar i veckan, detta känns förstås övermäktigt, men man vet aldrig.

3 steg framåt 2 steg bakåt...

Ett steg i taget... förhoppningsvis åt rätt håll.

Jag är redo för att möta världen igen

Vilken känslouttömning jag fick i slutet av vårt samtal hos psykologen igår.

Minnen som väckte starka känslor från min start hos Sara. En resa som heter duga börjades för 1,5 år sedan, då jag tog vågade kliva in hos en psykolog med hopp om att få hjälp, nycklar och insikt som kunde hjälpa mig att hantera allt det jobbiga inom mig. 
ALLT var helt svart.... Ett mörker utan ljus. 

Det var den tid då jag inte längre vågade släppa in någon i mitt liv, ingen skulle någonsin få komma nära mitt hjärta igen. INGEN! 

Jag minns tillbaka till första besöket, jag hade byggt upp en stark och hög mur runt mig själv och när jag kikade innanför muren såg jag en brunn med ett riktigt tungt cementblock över... ingen skulle någonsin få flytta på det blocket. Ingen skulle få se den enorma smärta jag bar inom mig, den smärta som höll på att ta livet av mig.

Jag fick panikattacker så fort vi närmade oss mitt inre, mina känslor, jag kände mig så skör och bräcklig. Varje gång vi träffades för samtal kändes det som att jag var på väg att gå sönder, i tusen små bitar som aldrig någonsin kunde lappas ihop. Jag var livrädd! Varje känsla och obehag fick mig att rysa av obehag. Ändå har vi tillsammans lyckats att plocka ner stenar och vi har lyft på cementblocket utan att jag gått sönder, visst har det smärtat och det var riktigt plågsamt ett tag, men där satt jag nu igår på mitt sista terapisamtal, vi blickade tillbaka och kg grät av glädje.

I min mörkaste natt fanns det trots allt en liten låga som brann för mig, den lågan hoppades om en framtid som jag inte ens vågade se framför mig, då min övertygelse var att allt redan var förlorat.

Vad hände liksom?

Känsloutbrottet handlade mest om att jag blev varse om hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt var för 1,5 år sedan att ta steget in i en okänd värld, dvs mitt inre. Tacksamheten flödade över och tårarna strömmade av glädje och jag uttryckte min tacksamhet till S. Jag är för alltid tacksam för att jag äntligen fick en fast terapeut som stannade mer än 2 gånger, så tacksam för det arbete Sara lagt ner på mig ( trots att hon får betalt *hihi* ). Helt sjukt vilken resa jag gjort och den kunde jag inte gjort utan henne. 

Den här erfarenheten ska jag hålla nära mitt hjärta och vårda den ömt. Minnas tillbaka med stolthet och ödmjukhet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv både bra och dåliga saker, hur det känns när jag inte vill något, hur jag känner mig när jag är ledsen,, glad, frustrerad, hur det känns att vara besviken och skillnaden på att vara ledsen och arg.

Tänk att jag aldrig fick lära mig att skilja på dessa självklara känslor när jag var liten och självklarheten att det faktiskt är okej att vara arg, besviken och sorgsen utan att för den delen känna sig misslyckad som människa.

Min barndom var vad den var och äntligen kan jag se det lilla barnet inom mig som en värdefull tjej istället för ett stort misslyckande.

Tänk att jag också är värdefull och älskad för den jag är och inte för vad jag gör.

Min resa är inte färdig, jag kommer att behöva ta hand om mig själv och lyssna på mina känslor mer än någonsin, nu ska verktygen som jag fick av min duktiga psykolog användas flitigt. 

Jag kommer absolut att vara snällare mot mig själv och jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag nu kan se ljuset i tunneln. Jag är redo att se världen med nya ögon!

SHIT ! Månne jag inte ....

Helt plötsligt på eftermiddagspromenaden med lazy segadebjag ihop helt !

Kände hur min kropp ändrade hållning ... Jag fick Hjärklappning, blev illamående och irritation fyllde hela min själ.

Känner mig enormt svag... och i morgon ska jag både till tandläkaren och på yoga.

Shit! Månne jag inte få ett rejält bakslag bara ... VILL INTE !!!

2 veckor i koma

I lite mer än 2 veckors tid har jag känt mig extremt nere och lättirriterad, förstår dock inte varför?

Allt känns jobbigt, ja precis allt! Måste ta mig själv i kragen för att få något gjort:/

 Tårarna rinner för att jag känner mig enormt misslyckad,.. enormt ensam.

Tröttheten pockar på och jag undrar om det är värt att lägga energi på att kämpa ... kämpa varje dag?!

Nåja; this TOO shall pass !

Krasch boom trött igen !

TODILOO ! :)

Kan inte säga att jag mår speciellt bra efter Yogan idag.

Huvudvärken kickade igång efter bara 10 minuter och tröttheten blev mer och mer påtaglig. Hur kom detta sig ? Ska försöka blicka tillbaka lite på hur jag mått den senaste tiden och se om jag kan se ett samband.

Jag minns klart och tydligt att den 4:e januari när vi var på kalas fick jag jättejobbig spänningshuvudvärk och jobbiga spänningar i nacken.

Spänningarna och värken höll i sig 3 dagar utan att mediciner hjälpte, så det var riktigt tunga dagar.

Sedan var jag smärtfri i huvudet några dagar, men fick sedan mer värk i nacken och bröstryggen följande dagar. 

Måndagen 7 januari var jag på qigong och det kändes lugnt i kroppen men börjar här känna att jag är aningen speedad och vill mycket igen....den förlamande tröttheten börjar kännas av.

Tisdagen 8 januari är jag hos psykologen och känner mig något pepp och hoppfull, men på kvällen kom enorma dippen. Ledsen, trött, uppgiven.....Orkar inte mer! Två dagar i rad har jag en aktivitet och kraschar hejdlöst pladask på marken?  Är det så här det ska vara?

Igår 9 januari var jag dimmig i hjärnan hela dagen och fruktansvärt trött och rastlös. Gick en långpromenad med Lazy på 1,5h timma, i sakta mak så klart och deckar sedan i soffan och börjar känna mig riktigt irriterad. Grrr!!!

Idag vaknar jag hyfsat pigg och går ut med Lazy vid 08.00 och gör sedan en äggte innan jag ska åka på Yoga.

När jag väl kommer dit är jag helt färdig. Jag vill inte göra övningarna jag vill bara ligga där, helst somna.

Och resten läste ni om i början.

Nu ligger jag här i soffan med rött ansikte, huvudvärk och enorm hjärndimma. Suck!

Igår fick jag även veta att jag har diffusa förkalkningar i bröstryggen, så vi får se vad doktorn säger om det den 22: a januari.

Energidricka och soffläge blev det resten av kvällen.

5 första åren fick jag böna och be om en psykolog

Dagen började mycket bättre än vad jag vågade hoppas, tack för det televerket.!
Sandra kommer och lämnar av Loke på morgonen 08.30 och jag piggnar till av hans glada lynne.
Dricker en ägg latte och sedan går vi en sväng till skogen, det blir en kort promenad då jag skulle iväg till psykologen.

Det verkar som att vi ska börja avrunda våra samtal och knyta ihop säcken sakta men säkert.
Vi ska hitta ett datum för avslutning på vår terapitid och det känns AMAZING!
Ja, ni läste rätt ! 
Det känns som att vi kommit en bra bit på vägen och att enda behovet just nu är lite coachning och uppföljning, hur sjukt låter inte det?
Under de 5 första åren fick jag böna och be om att få behålla en och samma psykolog som jag kunde gå regelbundet till.
Jag hade sjukt svårt för att öppna mitt hjärta eftersom jag tidigare fått en ny psykolog eller läkare varje gång, det kändes inte speciellt förtroendegivande.
Nu har jag gått 1,5 år hos Sara och det känns konstigt?!
Hon har funnits kvar... hela vägen... vad hände?
Jag minns att jag i början hade fruktansvärt jobbigt att lita på henne och hade enormt svårt att tro att hon faktiskt skulle stanna kvar på min resa genom mina trauman.
Nu är vi här !
Det känns OVERKLIGT!

Jag får skriva mer en annan dag, då hundarna är helt knasiga... de ska sitta i famnen och på min laptop. Hahahahaa!
På återseende och var rädd om dig !

Värk, värk, värk....

Förlåt! Det är flera mänader sedan jag skrev något, men jag hoppas att ni följer mig på Instagram.

Jag har börjat på både Yoga och Qigong för att kolla min ork, dvs aktivitetsnivå. Det går tyvärr inte så bra!

Jag började med datakurs som inte alls fungerade som jag ville och nu försöker jag bara slappna av genom olika övningar, men det verkar inte gå så bra det heller!?

Jag har sån fruktansvärt jobbig värk i bröstryggen och axlarna som känns ända upp i nacken och huvudet. Det känns som att jag är övertrött...och har riktigt träningsvärk?!? Förkylningsvärk...Konstant!

Jag bet av en tand för några veckor sedan och det gjorde inte livet lyckligare precis!?

Något som irriterar mig är att jag inte klarar av att ha långt hår eftersom det kräver en hel del omvårdnad, så jag var tvungen emot lin vilja klippa av mig håret.... Nacken och axlarna tar så pass mycket stryk av att jag borstar och tvättar håret ... ! Trodde aldrig att jag skulle klippa mig så kort som jag gjorde ?!?!! 

Det känns skönt nu efteråt, men jag är inte riktigt nöjd ...

Jag skulle så gärna vilja gå på massage men vågar inte!

Är så rädd att värken ska bli värre... 

Skogspromenader och att få umgås med hundar är lycka för mig när det är så här jobbigt ...

Tacksam för dessa underbara Woffisar !

Nä, om jag skulle försöka sova lite nu.... 

Natti natti ! 

Höstdepression?

Halloj godingar!
Satt och stirrade in i datorn utan att ha lust att göra något alls på nätet, så jag tänkte skriva ner några rader om mitt mående just nu.
Jag har tappat matlusten, är deppig och apatisk. Kroppen känns som en klump på 500 kg.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vet inte varför?
Jag vill ingenting, absolut ingenting!
I helgen har jag vilat mer än någonsin... orkar inte vara uppe med denna kropp.
Jag har jobbig hjärtklappning och stickningar i armarna.... illamående... ja, det var väl det.
Snart kommer Loke hit en sväng...

Då var det dags igen - Panikångest - Flytta utomlands?

Då var det dags igen!

Inte för att jag är förvånad, men lite besviken är jag allt.

Jag som trodde att nu börjar det verkligen att gå åt rätt håll, men icke sa Nicke.

Datakursen i fredags 14 september började väl så där, jag slocknade totalt efter 40 minuter.

Det kan hända att det tar lång tid att anpassa sig, så på fredag ska jag dit igen och hoppas att det går bättre andra gången.

Depressionen har tagit ett grepp om mig igen ( sen måndags) jag har svårt för att känna glädje och motivation, men ändå känner jag att jag vill massor och det skapar panikångest hos mig.

Medicinen har jag tagit regelbundet så det har inget med medicinen att göra, men jag misstänker att HÖSTEN är här. Jag påverkas mer av hösten än jag trott.

Inget känns roligt och jag har tappat matlusten. 

Var på en promenad för en stund sen och ångesten steg i takt med stegen...

ÅNGEST DELUXE kan man säga.

När vi var i Kroatien och Grekland var det helt fantastiskt skönt med värme och värken var inte alls lika påtaglig, men nu ... GÖSTA PETTER... sån skillnad!!
Jag var så peppad innan vi åkte till Kroatien och hade till och med bestämt mig för att ta mig tid till självbejakelse  ( läs om min bubblande iver här ) men det blev inget med det, hjärnan slogs ut totalt, så typiskt!

Vi kikar på alternativt boende till värmen, jag vill till och med flytta till ett varmt land, men hur ska det gå till? 

Har du några förslag?

Det går verkligen upp och ner

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev någonting här igen...
Sedan juni har jag haft riktigt jobbig värk i armarna och nu för några veckor sedan övergick det till värsta spänningsvärken i huvudet och nacken istället.
Undrar lite varför just nu?
Det går verkligen upp och ner med måendet just nu då jag inte förstår mig på smärtan, men jag kämpar vidare. Jag ska på Jobb Borås i september och det känns bra, men ändå så fruktansvärt tufft ( just idag i alla fall ). Skam den som ger sig.
Sommaren har varit fantastisk trots smärtan, då värmen verkligen gjorde gott för min onda kropp.
Vi har åkt en hel del husbil och jag är tacksam över att jag orkar med det, det ger mig lugn och ro att få sitta i vår husbil tillsammans med mannen i mitt liv, bara han och jag. Så härligt!

Dottern och hennes hund var med oss till Kärradal och Öland i år,  tänk att hon fortfarande vill åka med sina gamla föräldrar... så mysigt!

Nu blir det att åka iväg en stund... sen hämta L från jobbet.

PUSS

Utmattning + planera = OSANT

Vet inte alls vad som hänt?

Energin jag haft är helt borta och kroppen är segare än normalt.

Jag har fått ta ångestdämpande och vila mig en stund eftersom hjärtklappningen blir för jobbig annars.

Idag hos psykologen gick vi igenom några program som skulle kunna vara intressanta för mig att börja på till hösten, men jag känner att jag vill ha riktigt praktik några timmar i veckan.

Vi får väl se vart vi hamnar... just idag och precis just nu känner jag att jag inte kommer att göra något alls, är så trött att jag tror att jag ska gå sönder.

Det kommer att gå väldigt mycket upp och ner för mig innan jag hittar balansen i vila och aktivitet, så det gäller att hålla modet uppe och lita på att allt går framåt även om det ibland inte känns så.

Jag har försökt engagera mig och planera våran reserutt ner till Österrike, men jag lyckas inte hålla min fokuserad nog för att komma fram till något, trots att jag så gärna vill vara med och planera så går det inte riktigt. Samtidigt måste jag säga att det jag försökt läsa i år har jag inte ens kunnat göra på 6 år, eftersom ångestnivån varit alldeles för hög, så lite framåt har det gått.

Men ändå känner jag ett stort Suck! Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna igen mig själv eller är det dags att acceptera läget ?

Livet handlar trots allt inte bara om vikt och utseende

Vikten går upp och ner, så även karaktären att inte stoppa i sig något man inte borde.

Vissa perioder klarar jag bara inte av att låta bli, jag kan varken skylla på PMS eller mens, men jag kan på något sätt acceptera att jag inte orkar stå emot som jag gjorde innan.

Livet handlar trots allt inte bara om vikt och utseende.

På fredag är husbilen färdigpackad och då bär det av neråt mot Kroatien och i år har jag bestämt att jag ska gå minst 10.000 steg varje dag, jag ska röra på mig mycket mer än vanligt och verkligen försöka fokusera på att kroppen får återhämta sig ordentligt. Det är nu det gäller känner jag!

Jag ska läsa böcker och ta tid för eftertanke och självbejakelse, jag tror att det är dags att hitta vila på andra sätt än tidigare, jag har ju svårt för att varva ner i själen, så det kommer bli en utmaning av dess like. Hahaha.!

Venedig 2016

Förhoppningsvis börjar jag arbetsträna till hösten och då känns det bra om man kommit igång med promenaderna ordentligt i alla fall. Styrketräningen lägger jag på is, jag spänner mig fel och får fruktansvärt ont, så det får helt enkelt vänta.

Nu ska jag se till att alla bilder från mobilen hamnar på datorn så att jag kan ta massor med nya bilder från resan. Du följer väl oss på Instagram @Ninis74 ?

Gilla!

Just nu bubblar mitt inre av idéer som jag burit på i mitt hjärta en längre tid, men jag vågar inte göra slag i saken eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att min hälsa inte pallar med. Sakta men säkert känner jag.... någonstans, men ändå vill jag komma igång nu!

Jag skulle behöva komma i kontakt med en mentor, någon som känner mig och som inte är rädd för att korrigera, vägleda och pusha mig i rätt riktning. 

Jag har bestämt mig för att avsätta högst  2 timmar per dag under sommaren för att se om min iver och mina planer håller i sig. ?!?! 

Spännande!

Någonstans känns det som att det är dags för mig att ta ett steg ut i det okända och lita på min dröm så att jag åter får leva det liv som jag så längtar efter, men det är inte lätt efter en svår utmattning som pågått i över 6 år, men nu får det vara nog. ! Semestern går i självbejakelsens tecken, så till hösten hoppas jag att det händer saker, åtminstone små framsteg inom arbete eller utbildning.

Det pågår ett krig i min kropp - Recept på "Semmel"pannkaka ( lchf )

( Inlägget innehåller reklam annons från Gymgrossisten.com )
I måndags körde jag ett lätt benpass med lätta vikter och 3 x 10 rep.
Började med att promenera ner till gymmet som tog ca 20 minuter och sedan gick jag på löpbandet i 15 minuter. So far so good tänkte jag, men sen kom stickningarna.
Händerna och ansiktet sticker och det känns som bubbelvatten, väldigt obehaglig känsla faktiskt och därefter kom huvud och nackvärken.

Men jag gav inte upp... gick totalt 15 minuter på bandet och sedan körde jag lår och nedre delen av ryggen.

Fortsatte sedan med övningar på en pilatesboll som jag fått av sjukgymnasten.

Benböj och benlyft. Här börjar jag bli smått yr och tappar balanser väldigt ofta, men det var bara att köra på, jag är ju otränad liksom.

Benpress är den absolut roligaste övningen jag vet, så den körde jag också, på väldigt låga vikter.

49,5 kg liksom .. hallåå, eller ? :)

Slutade träningen med rumplyft och 5 minuters cykling.

Total tid på gymmet blev ca 50 minuter. WOHOOO, jag vågade !

Känner mig nöjd över måndagens träning, så glad trots att jag fick huvudvärk, stickningar bakom ögonen och på kinderna. Konstiga ryckningar har förföljt mitt vänstra öga sen måndags.

Men det hör säkert till rehabiliteringen, det tar tid att komma igång igen!

Idag är det onsdag och jag har varit hos psykologen och lättat på mitt hjärta lite, det kändes bra eftersom det pågår en hel del i min kropp och familj just nu.

Sjukgymnasten ringde precis och checkade av läget efter måndagens träning och jag ska fokusera på att träna 1 gång i veckan tills jag känner att det funkar smidigt utan konstiga värkpåslag mm.

"Semmelpannkaka"

När jag kom hem idag så blev jag så sugen på en semla, tänkte åka och köpa mig ett par stycken men åkte istället hem fortare än fortast och gjorden en "semmelpannkaka".
Den smakade mömsigt!! 

RECEPT:

Det går utmärkt att utesluta sötningen helt om man vill 

.
Pannkaka:
1 ägg
2 msk mandelmjöl
2 msk grädde
2 stevia droppar med vaniljsmak
½ msk fiberhusk
½ tsk bakpulver
1 krm kardemumma
Vispa ihop allt och låt svälla en minut innan du steker en tjock pannkaka på medelhög värme.
.
.
Mandelmassa:
2 msk mandelmjöl
1 tsk grädde
1 droppe Stevia vanilj
1-2 droppar bittermandelarom

Toppa med grädde och kanel
LYCKA TILL !

LIVRÄDD ! x2

Måste erkänna att jag inte känner mig speciellt motiverad till att gå och träna i morgon eftersom jag först nu börjar komma upp på fötter igen efter 4,5 dagars återhämtning.
Tanken är att jag ska peppa mig själv till att TÄNKA POSITIVT och gå ner till gymmet ÄNDÅ.
På något sätt känner jag att jag MÅSTE övervinna rädslan och lita på att jag vet vad lugnt betyder, det vill säga att jag ska ta det ännu lugnare i morgon än sist och VERKLIGEN tänka mig för.
Jag är livrädd... jag menar verkligen LIVRÄDD och det påverkar säkert min kropp inför morgondagen också, men vad ska jag göra då smärtorna varit enormt plågsamma och tröttheten förlamande?
Önska mig lycka till i morgon!

Lunkar på i min egen takt !

Gårdagen gick i dimmans och värkens tecken.
Det fanns inte mycket att göra åt saken, mer än ligga i soffan och hoppas på att smärtstillande medicin skulle göra sitt, men inte ens det hjälpte.
Ryckningar och pirr i ansiktet med "värmeutslag" på höger kind.
Hjärtklappning, huvud- nackvärk, dimsyn och frossa.
Hos läkaren i förrgår var det svårt att vara fokuserad och jag hade enormt svårt att hitta prata.
Hon ordinerade nya mediciner och sjukskrev mig ytterligare 6 månader.
Försäkringskassan ringde och talade in ett meddelande på telefonen och direkt fick jag en ångestattack, stresspåslag från h-vetet bara för att hon vill uppdatera min vårdplan?!?
Helt sjukt egentligen, fast ändå inte då jag inte har någon förstående handläggare precis. *grr*

Igår blossade det upp en värmande fläck i ansiktet som kliade en aning.

Idag känner jag mig inte riktigt lika dålig, men jag vaknade väldigt svag och darrig.
Det pirrar fortfarande i ansiktet, armarna är sjukt svaga och fingrarna vill inte riktigt vara med idag.
Känner mig ostabil och har svårt att hålla balansen, men utmanade mig själv ändå och tog en promenad med min älskling och hundarna. Fick lunka på i min egen takt!
Har svårt att hitta ord och har svårt för att prata... funderade ett tag på om jag inte skulle ringa 1177, men de skulle nog bara säga att det beror på min utmattning och fibromyalgi.
Hade sjukt jobbiga myrkrypningar i benen och armarna inatt, så det fick bli några Attarax.

Jag ville bara skriva ner lite hur jag mått den senaste tiden. Det har alltså tagit mig mer än 3 dagar att återhämta mig åtminstone lite grann efter måndagens lätta gymträning och tisdagens lunka promenad.
Jag blir så trött på min kropp!

Från dagens promenad

Är det ME jag har ?

Efter måndagens "träning" och tisdagens längre promenad med hundarna så har jag kämpat med min hälsa IGEN!
Kroppen har känts enormt tung och huvudet har bultat, men framförallt känner jag mig sjuk.
Axlarna och armarna värker och jag är extra ljud och ljuskänslig.
Öronen "brummar"och svider, känns som att en stor vaxpropp kommit i vägen.

Idag var dagen då jag åter skulle till gymmet, men det blev inget med det. Hela dagen satt jag i träningskläder och hoppades på lite lindring för att jag skulle orka ta mig iväg, men det gick tyvärr inte så bra.
Här gäller det nu att inte tappa hoppet....
I morgon ska jag till läkaren, så vi får se om den aktiviteten blir nog för min kropp och knopp, annars kanske jag testar gymmet i morgon istället.

Jag har nu en längre tid misstänkt att jag har ME men kan omöjligt vara säker eftersom läkarna fortfarande vill behandla mig för utmattningssyndrom och ångest.

Nedan kan ni läsa om vad man har för symtom vid ME .

Texten är lånad från ME - föreningen  > LÄNK

Det som är understruket är MINA symtom.

Symtom

Patienterna lider av kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar och temperaturregleringsstörningar. Det mest utmärkande är att symtomkomplexet (speciellt malaise, utmattning, värk och mental dimma) ökar efter mental eller fysisk ansträngning och det tar flera dagar att återhämta sig. De värst drabbade patienterna är sängbundna och klarar ej stå upp.

Exempel på vanliga symtom är kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar, temperaturregleringsstörningar, malaise, frekvent urinering, utmattning, trötthet, sjukdomskänsla, huvudvärk, värk i muskler och leder, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för temperaturförändringar, frusenhet, oförmåga att bearbeta information, feberkänsla, sömnproblem, influensaliknande symtom, dimsyn, överkänslighet emot ljud, överkänslighet emot ljus, överkänslighet emot beröring (allodyni) och öronsusningar. Det är vanligt med överkänslighet emot alkohol, medicin och födoämnen.

Symtomen brukar öka vid upprätt ställning, speciellt ifall patienten är extra utmattad eller svårt drabbad. När patienterna har en sämre period, brukar de beskriva det som om de är körda genom ett tröskverk eller en mangel, eller överkörda av en lastbil eller ångvält. Ljud kan upplevas som rena tortyren.

Notera: Allodyni innebär att stimuli, som normalt sett inte upplevs smärtsamt, upplevs smärtsamt. Jämför med hyperalgesi som innebär att ett stimuli, som normalt sett är smärtsamt, upplevs ännu mer smärtsamt.

Vill så gärna tro att det blir bra

Jag vill så gärna tro att min nack- och huvudvärk inte beror på träningen i måndags och promenaden igår.
Känner mig riktigt ledsen och det tär i mig att värken tilltagit så pass mycket, tårarna bränner bakom ögonlocken.
I morgon är det meningen att jag ska till gymmet igen och det är bara att pallra sig ner, då ordinationen är 2-3 ggr i veckan.
Idag känns det väldigt motigt, men hoppas på mer positiv energi i morgon.
När det känns så här jobbigt så tappar jag livslusten helt, jag orkar liksom inte kämpa.
Dagarna som går är livet och jag känner att jag vill fylla mina dagar med positiva minnen och just nu när jag måste kämpa emot min kropp, så är det inget positivt.
Det ska bli spännande att läsa om det blivit någon skillnad om några månader, om kroppen ger med sig för att jag inte ger upp... eller om jag ger upp före kroppen.
Nåja, det är alla hjärtans dag idag och jag är väldigt tacksam för min man, dotter och woffisarna.

Happy Valentines day !

Nekad inkomst vid utlandssemester av Försäkringskassan -

Ingen god morgon för mig ...
Försäkringskassan ringde mig precis med besked om att jag INTE får behålla min sjukpenningsgrundande inkomst om vi åker till Mexiko.
Hur tänker dem egentligen?
Hade vi bokat en resa till Gran Canaria så hade vi inte ens behövt be om *lov* eftersom det ligger inom EU !
Om våran familj vill åka utanför EU på semester när jag är sjuk, ska min man åka ensam och jag då stanna hemma?
JAG FÖRSTÅR INTE!!

Jag känner mig som en fånge i min egen kropp !!! 
Jag skulle göra vad som helst för att slippa Fsk men jag tillsammans med många andra har tyvärr inget val.

Jag har ingen möjlighet till semester...
Ingen återhämtning från den vardagliga stressen.. minns inte ens hur det känns att må bra.
Inte ens en kort utlandsresa till Mexiko får jag bestämma ihop med min familj .. för miljöombyte utanför hemmet!
Snacka om fängelse, snacka om kontroll!
Värken i min kropp blir alltid värre vid ostabilt väder och det enda jag önskar mig (genom att åka utomlands) är lindring, en eller två veckor.
Just nu är jag riktigt arg, ledsen och besviken. 
Tur i oturen att vår hund Lazy blev dålig och att vi var tvungna att avboka resan igår...
Hoppas att vi åtminstone får pengarna tillbaka.

Äggfasta del 2 - dag 2 och skorna på hyllan

Träningen gick inte alls bra idag! Min kropp vill inte vakna alls idag och den känns huuuur tung som helst , väger säkert 1500 kg?!?! Cyklade 10 minuter på absolut lättaste motståndet och gjorde några bålövningar, sen orkade jag absolut inget mer, såå fruktansvärt tråkigt!
Utmattningen spelar mig ett spratt rätt ofta nu för tiden, men jag kämpar på och försöker få kroppen att fatta att det är jag som bestämmer, men det funkar tydligen inte så !!!?
Hur mycket man än vill, så är det inte längre jag som styr, hopplöst idiotiskt tillstånd jag befinner sig i !
Är så fruktansvärt arg!!

Jaja, jag åkte i alla fall till gymmet .
Jag kommer att få utskrivet ett sånt FAR-recept så att jag kan ta mig till gymmet när kroppen har lust att hänga med och dessutom kan jag få träna här, nära mig på mina villkor, undrar om inte det blir bättre ?!?!? Om jag haft en urusel natt och inte orkar upp klockan åtta, så kan jag ta mig till gymmet när jag vaknat till istället och slipper stresspåslaget för att jag tvingar kroppen... låter det helt knäppt eller?
Ush, vad jag blir less på detta!
ÄGGFASTA DEL 2 - DAG 2 PÅGÅR IDAG Det blev en ÄGGLATTE på 2 ägg och 2 msk fett till FRUKOST, det smakade ljuvligt idag!


REDOVISNING FÖR GÅRDAGENS ÄGGFASTA DEL 2 - DAG 1 ( nedan )

ÄGGFASTA DEL 2 -  DAG 1

• FRUKOST - Ägglatte och mosad ägg med smör
  1 ägg
  1 msk kokosolja
  1 msk smör
  3 dl kaffe
  2 hackade ägg med smör

• LUNCH - Kanelsnurror
  2 ägg - Vispa 2 ägg och stek snabbt i smör ( ej för länge )
  2 msk smör
  Kanel

• MIDDAG - Scrambled egg med smör och dill
  2 ägg
  2 msk smör

Sammanlagt blev det 7 ägg, 7 msk fett och massa vatten.

På kvällen är det så himla gott att dricka en kopp Pukka te, nom nom!

***

ÄGGFASTA BRA ELLER DÅLIGT ? 

Läs vad Marie säger om fastan HÄR Eller kanske är du intresserad av vad Andrea fick för resultat efter 15 dagars äggfasta.