Krasch boom trött igen !

TODILOO ! :)

Kan inte säga att jag mår speciellt bra efter Yogan idag.

Huvudvärken kickade igång efter bara 10 minuter och tröttheten blev mer och mer påtaglig. Hur kom detta sig ? Ska försöka blicka tillbaka lite på hur jag mått den senaste tiden och se om jag kan se ett samband.

Jag minns klart och tydligt att den 4:e januari när vi var på kalas fick jag jättejobbig spänningshuvudvärk och jobbiga spänningar i nacken.

Spänningarna och värken höll i sig 3 dagar utan att mediciner hjälpte, så det var riktigt tunga dagar.

Sedan var jag smärtfri i huvudet några dagar, men fick sedan mer värk i nacken och bröstryggen följande dagar. 

Måndagen 7 januari var jag på qigong och det kändes lugnt i kroppen men börjar här känna att jag är aningen speedad och vill mycket igen....den förlamande tröttheten börjar kännas av.

Tisdagen 8 januari är jag hos psykologen och känner mig något pepp och hoppfull, men på kvällen kom enorma dippen. Ledsen, trött, uppgiven.....Orkar inte mer! Två dagar i rad har jag en aktivitet och kraschar hejdlöst pladask på marken?  Är det så här det ska vara?

Igår 9 januari var jag dimmig i hjärnan hela dagen och fruktansvärt trött och rastlös. Gick en långpromenad med Lazy på 1,5h timma, i sakta mak så klart och deckar sedan i soffan och börjar känna mig riktigt irriterad. Grrr!!!

Idag vaknar jag hyfsat pigg och går ut med Lazy vid 08.00 och gör sedan en äggte innan jag ska åka på Yoga.

När jag väl kommer dit är jag helt färdig. Jag vill inte göra övningarna jag vill bara ligga där, helst somna.

Och resten läste ni om i början.

Nu ligger jag här i soffan med rött ansikte, huvudvärk och enorm hjärndimma. Suck!

Igår fick jag även veta att jag har diffusa förkalkningar i bröstryggen, så vi får se vad doktorn säger om det den 22: a januari.

Energidricka och soffläge blev det resten av kvällen.

5 första åren fick jag böna och be om en psykolog

Dagen började mycket bättre än vad jag vågade hoppas, tack för det televerket.!
Sandra kommer och lämnar av Loke på morgonen 08.30 och jag piggnar till av hans glada lynne.
Dricker en ägg latte och sedan går vi en sväng till skogen, det blir en kort promenad då jag skulle iväg till psykologen.

Det verkar som att vi ska börja avrunda våra samtal och knyta ihop säcken sakta men säkert.
Vi ska hitta ett datum för avslutning på vår terapitid och det känns AMAZING!
Ja, ni läste rätt ! 
Det känns som att vi kommit en bra bit på vägen och att enda behovet just nu är lite coachning och uppföljning, hur sjukt låter inte det?
Under de 5 första åren fick jag böna och be om att få behålla en och samma psykolog som jag kunde gå regelbundet till.
Jag hade sjukt svårt för att öppna mitt hjärta eftersom jag tidigare fått en ny psykolog eller läkare varje gång, det kändes inte speciellt förtroendegivande.
Nu har jag gått 1,5 år hos Sara och det känns konstigt?!
Hon har funnits kvar... hela vägen... vad hände?
Jag minns att jag i början hade fruktansvärt jobbigt att lita på henne och hade enormt svårt att tro att hon faktiskt skulle stanna kvar på min resa genom mina trauman.
Nu är vi här !
Det känns OVERKLIGT!

Jag får skriva mer en annan dag, då hundarna är helt knasiga... de ska sitta i famnen och på min laptop. Hahahahaa!
På återseende och var rädd om dig !

Gilla!

Just nu bubblar mitt inre av idéer som jag burit på i mitt hjärta en längre tid, men jag vågar inte göra slag i saken eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att min hälsa inte pallar med. Sakta men säkert känner jag.... någonstans, men ändå vill jag komma igång nu!

Jag skulle behöva komma i kontakt med en mentor, någon som känner mig och som inte är rädd för att korrigera, vägleda och pusha mig i rätt riktning. 

Jag har bestämt mig för att avsätta högst  2 timmar per dag under sommaren för att se om min iver och mina planer håller i sig. ?!?! 

Spännande!

Någonstans känns det som att det är dags för mig att ta ett steg ut i det okända och lita på min dröm så att jag åter får leva det liv som jag så längtar efter, men det är inte lätt efter en svår utmattning som pågått i över 6 år, men nu får det vara nog. ! Semestern går i självbejakelsens tecken, så till hösten hoppas jag att det händer saker, åtminstone små framsteg inom arbete eller utbildning.

Min väg tillbaka

[ VA R M V A T T E N G Y M P A ]

Oj vad tufft det var... men nu är det gjort!

Bröt ihop totalt när jag kom hem .Så jobbigt !

Allt började så bra på morgonen, jag var sååå taggad och lycklig, men så kom jag till badet och skulle anmäla mig ... De hittade inte mig, det var inget bad inbokat.. 

Jag fick gå till badet och fråga efter min tränare och de visste inget heller, till sist fick jag tvinga en och gå och kika om hon var på plats då jag var 110% säker på att jag skulle bada idag!!! 

Hon var i omklädningsrummet och jag gick fram till henne med fullt stress och ångestpåslag och frågade om jag inte skulle vara här idag?

Jomen det skulle jag ju, men jag skulle inte anmäla mig i kassan utan bara gå och byta om och hoppa i vattnet så började passet klockan 10.00.

Jag skakade i hela kroppen... var yr, illamående och alldeles disorienterad. Visste knappt hur jag skulle göra för att byta om ?! Rörelserna i badet var helt okej, försökte göra allti min takt, men jag orkade inte så mycket. Det pirrade i hela kroppen av obehag, kanske pga stresspåslaget?! Tårarna rann några gånger och när jag väl fick komma upp ur badet var det som att kroppen strejkade ännu mer. 

Ännu mer yr, illamående och svag i kroppen ..

M E N .... nu ska jag försöka vila ... och hålla tummarna för att kroppen inte lägger av helt .

Samma resa utan stresspåslag Nästa torsdag då ...

Är ändå vid gott mod... bröt ihop totalt när jag kom hem... Nya tag !