07 januari 2019

5 första åren fick jag böna och be om en psykolog

Dagen började mycket bättre än vad jag vågade hoppas, tack för det televerket.!
Sandra kommer och lämnar av Loke på morgonen 08.30 och jag piggnar till av hans glada lynne.
Dricker en ägg latte och sedan går vi en sväng till skogen, det blir en kort promenad då jag skulle iväg till psykologen.
Det verkar som att vi ska börja avrunda våra samtal och knyta ihop säcken sakta men säkert.
Vi ska hitta ett datum för avslutning på vår terapitid och det känns AMAZING!
Ja, ni läste rätt ! 
Det känns som att vi kommit en bra bit på vägen och att enda behovet just nu är lite coachning och uppföljning, hur sjukt låter inte det?
Under de 5 första åren fick jag böna och be om att få behålla en och samma psykolog som jag kunde gå regelbundet till.
Jag hade sjukt svårt för att öppna mitt hjärta eftersom jag tidigare fått en ny psykolog eller läkare varje gång, det kändes inte speciellt förtroendegivande.
Nu har jag gått 1,5 år hos Sara och det känns konstigt?!
Hon har funnits kvar... hela vägen... vad hände?
Jag minns att jag i början hade fruktansvärt jobbigt att lita på henne och hade enormt svårt att tro att hon faktiskt skulle stanna kvar på min resa genom mina trauman.
Nu är vi här !
Det känns OVERKLIGT!

Jag får skriva mer en annan dag, då hundarna är helt knasiga... de ska sitta i famnen och på min laptop. Hahahahaa!
På återseende och var rädd om dig !

1 kommentar:

Mellan stolarna sa...

Känner igen det där. Har också letat terapeut i flera år utan att det har blivit något.