Höstdepression?

Halloj godingar!
Satt och stirrade in i datorn utan att ha lust att göra något alls på nätet, så jag tänkte skriva ner några rader om mitt mående just nu.
Jag har tappat matlusten, är deppig och apatisk. Kroppen känns som en klump på 500 kg.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vet inte varför?
Jag vill ingenting, absolut ingenting!
I helgen har jag vilat mer än någonsin... orkar inte vara uppe med denna kropp.
Jag har jobbig hjärtklappning och stickningar i armarna.... illamående... ja, det var väl det.
Snart kommer Loke hit en sväng...

Då var det dags igen - Panikångest - Flytta utomlands?

Då var det dags igen!

Inte för att jag är förvånad, men lite besviken är jag allt.

Jag som trodde att nu börjar det verkligen att gå åt rätt håll, men icke sa Nicke.

Datakursen i fredags 14 september började väl så där, jag slocknade totalt efter 40 minuter.

Det kan hända att det tar lång tid att anpassa sig, så på fredag ska jag dit igen och hoppas att det går bättre andra gången.

Depressionen har tagit ett grepp om mig igen ( sen måndags) jag har svårt för att känna glädje och motivation, men ändå känner jag att jag vill massor och det skapar panikångest hos mig.

Medicinen har jag tagit regelbundet så det har inget med medicinen att göra, men jag misstänker att HÖSTEN är här. Jag påverkas mer av hösten än jag trott.

Inget känns roligt och jag har tappat matlusten. 

Var på en promenad för en stund sen och ångesten steg i takt med stegen...

ÅNGEST DELUXE kan man säga.

När vi var i Kroatien och Grekland var det helt fantastiskt skönt med värme och värken var inte alls lika påtaglig, men nu ... GÖSTA PETTER... sån skillnad!!
Jag var så peppad innan vi åkte till Kroatien och hade till och med bestämt mig för att ta mig tid till självbejakelse  ( läs om min bubblande iver här ) men det blev inget med det, hjärnan slogs ut totalt, så typiskt!

Vi kikar på alternativt boende till värmen, jag vill till och med flytta till ett varmt land, men hur ska det gå till? 

Har du några förslag?

Ett nytt kapitel med träning i mitt liv och jag tänker inte ge upp!

Ett nytt kapitel i mitt liv och jag tänker inte ge upp!

Jag började ju med sjukgymnastik som inte blev av regelbundet pga. sömn och sjuka sjukgymnaster, så jag har nu äntligen fått ett far-recept som jag ska nyttja på Nordic Wellness när det passar mig och min kropp bäst.

Jag får dock bekosta detta själv, men det gör inget för då kan jag ta mig till gymmet när jag vill.

Igår gick jag faktiskt ner till gymmet i snöoväder.

Under träningen krånglade nacken och axlarna nästan hela tiden, men det var bara för mig att minska vikterna eller sluta med övningen. 

Jag strosade runt i salen och kände på maskinerna och kände mig lite smått löjlig.
Huvudvärken även den blev påtaglig, men kanske bara för att jag retar upp mina onda kroppsdelar? 

Det var så många vältränade människor på gymmet och det kändes motiverande samtidigt som det var riktigt skrämmande!
Kommer jag någonsin att känna mig fräsch igen?

Kommer jag att kunna träna med tyngre vikter igen?

Jag är snart 44 år och jag känner att jag måste komma igång och kroppen MÅSTE hålla. Jag vill inte vara en ”krympling” som inte kan röra sig normalt utan att få ont.
Det är NU ELLER ALDRIG känner jag!

Hoppas nu bara att det ska gå bra, är livrädd för att ännu mer värk ska blossa upp, men jag får försöka att känna efter ordentligt under träningen denna gång och verkligen påminna mig själv om konsekvenserna om jag tar i för mycket!!

Känner mig nöjd med gårdagens prestation.
– Jag promenerade ner till gymmet i snöstorm.
- Jag övervann rädslan över att jag faktiskt tog mig till gymmet .
Innan jag gick iväg fick jag nästan panikångest över att lämna Lazy ( hunden) ensam hemma.

– Jag fick med mig alla grejer.

När jag kom hem var jag sjukt hungrig och värmde omedelbart Shirataki nudlar och köttfärssås. MUMS!

SUMMERING:

Jag sov riktigt illa i natt, hade ont och var stel överallt!

Jag vred och vände mig och hade hjärtklappning, hade svårt att varva ner.

Tråkigt, men försöker lugna mig själv med att det kommer att kännas ett par veckor framöver eftersom kroppen inte är van vid att jag tvingar den till övningar som jag inte brukar göra normalt.

I morgon eller på torsdag kör jag igen!

Wish me luck!

Ett tråkigt inlägg behöver inte vara så tråkigt, men det är det.

Ett tråkigt inlägg behöver inte vara så tråkigt, men det är det.
Mår inte speciellt bra och känner hur ångesten ökar för varje andetag.
Idag vill jag så där jättemycket igen!
VERKLIGEN JÄTTEMYCKET !

Känner mig ensam men trivs med att vara ensam, så idag får jag inte ihop mycket i min hjärna.

För er som undrat om Lazys mående... hon är mycket bättre.
Veterinärkostnaderna är uppe i 50.000kr.

TRÄNING !
Jag står i valet mellan att träna på Onyx eller Nordic Wellnes, min sjukgymnast är beredd att åka till ett gym nära mig för att det ska underlätta så mycket som möjligt för mig.

LCHF !
Igår kväll fick jag för mig att synda och då får det vara så... vikten står still... tråkigt.. men så är det.
Uppgiven.. ledsen...

Orolig för konsekvenserna resten av mitt liv?

Jag har sån jobbig ångest just nu så jag måste skriva ner lite tankar.
Först och främst har jag dubblat min medicin för ca 4 veckor sedan och 2 första veckorna mådde jag fruktansvärt illa.
Sedan upplevde jag att jag blev aningen bättre, inte lika dimmig hjärnan, men det var tyvärr alldeles för kortvarigt.
Jag har gått Intro-gruppen och det var mycket tufft, men givande. Jag har ju så jobbigt att vistas med andra som mår dåligt eftersom jag blir så ledsen av att det finns andra som också mår dåligt.
Det skapade mycket ångest, men också prestationsvilja utöver det vanliga.
Jag vill så mycket, men orkar inte alls lika mycket som jag skulle vilja.

Nu när intro gruppen är slut ska jag börja på fortsättningskurs och då har jag valt gym, eftersom jag verkligen vill komma igång med lite träning om det är möjligt. Vilket jag inte riktigt tror på, men jag ska testa.

Hur kan man må så här? Konstant på spänn och orolig för konsekvenserna av aktivitet som man väljer att göra. Jag vill inte !
Idag är jag så ledsen, uppgiven och totalt utmattad så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Promenaden med hunden var till och med riktigt jobbig, fick släpa mina ben efter mig och kroppen kändes som att jag sprungit ett maratonlopp. Jag har varit sjukskriven i 5 år ... borde det inte vända snart ?

Jag försöker vara väldigt positiv inför husbilssemestern och försöker läsa på om olika platser jag gärna vill besöka, men det går inte. Jag får ångest och så klarar jag inte riktigt av att läsa och ta till mig det som står. Jag var så entusiastisk för 2 dagar sedan ( orkade inte mycket då heller) men även då var det tufft att greppa många saker. Hur sjukt jobbigt är inte detta !!

Utmattningssyndrom, fibromyalgi och ME är väl rätt lika?
Jag försöker läsa om vad som är vad... och jag är diagnostiserad med utmattning och fibromyalgi, men jag är inte ens säker på det längre. Orkar inte... orkar inte ha det så här.
Ändå har jag höjt mina mediciner...
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill bara försvinna. Försvinna ur min kropp och få leva i en annan friskare kropp.
Jag sörjer allt jag inte kan göra, men så gärna vill göra.
Jag sörjer att jag blivit en så tråkig och trött person.
Jag sörjer att jag inte får leva kvar i min dröm... ush..
Nu lägger jag av.. är så sjukt trött.
Kram

112 slit och släng docka

Gårdagens besök hos arbetsterapeut och sjukgymnast gick som väntat. 

Repetition .... Fylla i papper ... repetition...
Ska testa INTRO 2 ggr i veckan... arbetsförberedande gruppaktivitet...
Och vattengympa 1 gång i veckan ( 50 minuter obligatorisk vattenpass ) 

Hade svår hjärtklappning i går, frustrationen och hjälplösheten höll på att knäcka mig totalt!!

HAR DE INTE LÄST MINA JOURNALER ? 

KAN DE INGET OM UTMATTNING OCH TRÖTTHET?

Det första sjukgymnasten sa var; Jo, vid depression rekommenderar vi motion och varmvattengymnastik vore bra för dig ! Jag blev så förvånad !!

Deprimerad??? 

Jag är INTE deprimerad deprimerad.... 

jag har ont, trött och orkar inte mycket alls. 

Vid aktivitet blir jag ännu sämre !!! 

Jag har livslust, energi på insidan,

jag vill massor med saker, men min kropp vill inte !!!!

Jag känner inte mig trygg, känner att något är fel, att något inte stämmer eller så är allt så rörigt eftersom jag haft så sjukt många olika läkare under dessa år!
Hur får man till en ordentlig utredning?

Inatt ville jag ringa 112 ... orkar inte mer !!!!

Sjukvården behandlar mig som en slit och slängdocka, fortfarande efter 4,5 år!!! .........

Ändrade planer förstör hela dagen

Sitter här med en riktigt konstig känsla!
Vi bestämde igår att vi skulle åka och kika på en ny husbil och när jag vaknade på morgonen så ville han inte riktigt åka och då kände jag ( som alltid ) att då åker vi inte.
Efter det har min dag varit helt konstig, jag är så rastlös men ändå orkar jag inget göra.
Massa planer och mycket som skulle behövas göras, men det var som att dra ur proppen på morgonen när han inte ville åka med. Efter det verkade allt jätte jobbigt...
VARFÖR, är jag så känslig?

Det vore så enkelt om man bara kunde skaka av sig förväntningarna och gå vidare... 

Knäpp på näsan

Någon släckte min lampa, igen!!!

Igår kväll och idag hade jag lite energi över och tillät mig själv att drömma mig bort, bort mot nya äventyr, nya uppdrag och jobb. 

Fantastiskt roligt!

Det skulle jag inte gjort, stressen/tröttheten/ångesten fick mig att vakna upp illa kvickt. 

Hur gärna jag än hade varit kvar i mina drömmar, kunde jag inte längre tänka en klar tanke. 

Tanken att jag inte ens klarar av att låta mig drömma mig bort till ett friskt liv fick sorgen att vakna till liv och tomheten sköljde över mig som en tsunami , sköljde över mig med självförakt. 

Ett starkt ord, jag vet, men ibland undrar jag varför, vad är livets mening?

Mina drömmar fick sig en knäpp på näsan igen, det är väl bara att försöka hålla sig vaken tills man vaknar ur denna mardröm. 

Hur man nu ska lyckas med det?

.

Alla känslor på en och samma gång

Irriterad, rastlös, ångestladdad och ledsen på samma gång.
Alla känslor på en och samma gång... Nu hoppa in i duschen !

Förnuft och känsla

Hur mycket jag än försöker ta mitt förnuft till fånga så har det inte tillräckligt med kraft att styra över mina känslor.

Förnuftet skriker och påminner mig om vad som är bra för mig, jag vet precis hur jag borde leva så att jag blir bättre. MEN dessa envisa och riktigt starka känslor jag har bestämmer över mig. Jag försöker verkligen tänka förnuftigt men så kommer känslorna och säger massa annat och det är svårare att vara förnuftig när känslorna är mycket starkare. 

I livet måste man ha massa förnuft för att det inte ska gå illa för en eller att man skadar andra människor, sunt förnuft är riktigt bra! Känslorna ska egentligen inte styra mitt liv, men tyvärr är känslorna en del av mig. Mitt känsloliv är jag ... Mitt förnuft är något jag fått lära mig ..... Vet inte riktigt vad jag pladdrar om, men jag blir inte riktigt klok på detta... Man vill åter igen så mycket, men ändå inte eftersom förnuftet säger stopp... Eller gör den det? Mitt inre jobbar för fullt ..:

Förnuft och känsla ?! 

Handling ?

Tänk om det var tvärtom !? Känslorna har ingen makt över mitt förnuft !? Virrpanna ... Snurrigt värre 

Sakta i backarna

Den här dagen har gått i frustrationens tecken. Jag började forska lite kring några ider jag har för framtiden, men lyckades tyvärr inte så bra.

Tröttheten och ångesten gjorde mig sällskap och jag försökte pressa mig fram till mer information, men då sa kroppen ifrån istället ! Det började "pirra" obehagligt i armarna och i bröstet och jag fick svårt att andas. Panikångestattack var på gång och jag fick helt enkelt avsluta bums, ta på mig ytterkläderna och gå ut på en promenad med hunden.

Sjukt irriterande!

Efter det har hela dagen gått i frustrationens tecken !

Skönhetskris eller åldersnoja ?

Jag måste ha hamnat i någon slags ålderskris eller skönhetskris eftersom jag ständigt reagerar på att många människor är så otroligt vackra. Inte nog med det, jag blir nedslagen... Känner frustration och blir deppig. 
Jag tror att det kan bero på att min självbild och självkänsla fått sig en törne under alla dessa år jag varit enormt ångestladdad och utmattad.... 
Jag har ju inte direkt varit en eftertraktad rolig vän... 
Inte heller behövd av någon... Jag förstår det och jag förstår att folk tröttnat eftersom jag fortfarande är trött och tråkig.

Jag sörjer alla år som tas ifrån mig... Rynkorna och övriga ålderstecken väntar liksom inte på att jag ska bli bättre och eventuellt skulle kunna reagera lite annorlunda, ta det med värdighet och som en mogen kvinna..... Just nu är jag bara obehövd, tråkig, ful och en person man inte räknar med.... Visst låter det som en kris?!

Jag vill och jag försöker.... Men vad hjälper det ?! 

Jag är tacksam för allt jag har, personerna som trots allt och genom allt funnits vid min sida.... Kanske hade jag varit djupare i mitt träsk än jag är om de inte funnits där?!

Jag vill tro på en ljus framtid.... 

Jag vill tro att jag en dag kan se mig själv i spegeln och säga - Jag är den jag är och jag duger, oavsett vikt, utseende eller prestation. 

Den eviga tomheten, eviga gnagandet och otillfredsställelsen i själen gör att jag får ångest och blir ännu tröttare.....

Hoppas att jag lär mig massor under denna resa genom en trång och mörk skog.... Jag vill inte tro att jag går igenom detta for no reason at all!!!

Det måste finnas en mening !

Jag tycker att Livets Bilder skriver så otroligt bra, så jag kan inte låta bli att posta nedanstående texter. Tack för att du sätter ord på mina tankar !

"Långsamheten tvingar mej att möta mej. Mitt svaga, bräckliga jag men också jag i min fulla potential. En krock som framkallar djup sorg. För det gör ont att vilja leva så mycket mer än kroppen klarar. Det är extremt smärtsamt. "

- Citat från Livets bilder 

"Om jag ska leva resten av mitt liv förkrympt vill jag inte försvinna, utan i stället bli mig själv i koncentrat. Förtätad och förfinad. Där allt onödigt kokats bort och bara det mest sanna jag är kvar. Som en lyxig reducerad sås. Utan onödiga tillsatser. 

Bara alltigenom jag." 

-Citat från Livets bilder 

Dags för omväxling

Uttråkad till Max, det är första advent och jag hade gärna gjort massor idag, men jag har verkligen inte orkat.

Det är så fruktansvärt jobbigt när man vill göra saker men inte orkar... Hjärnan går på högvarv och kroppen på lågvarv. Önskar att de kunde samarbeta!

Loke har varit här i helgen och han sov över hos oss inatt. Denna kille alltså, han kräver uppmärksamhet och emellanåt är det så nyttigt för mig... Kasta boll, mysa eller bara gå en promenad, det är i stort sett det man orkar en sån här dag.

Kravlöst... Kärleksfullt... Meningsfullt...

Jag undrar om jag någonsin kommer att bli bättre ? Kommer mitt liv se ut så här resten av mitt liv? 

Den tomhet inom mig som skriker och river innanför mitt bröst har jag blivit van vid, undrar dock hur det skulle kännas om jag kunde känna något annat som omväxling ?

Hoppas ni haft en underbar dag och jag önskar er en fin första advent kväll! 

Blödig efter utlandsresa

Då är vi hemma igen efter en vecka i Egypten. Jag har sovit förvånadsvärt bra hela veckan och värmen har läkt min frusna och onda kropp.

Känns skönt att vara hemma igen...  Även fast jag får sova med morgonrock och en tubhalsduk runt mitt huvud varje natt.. Jag är ju så fruktansvärt känslig för drag..

Julen skapar enorm ångest hos mig och jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor ?!? 

Jag Hatar att många människor får fira jul ensamma!!!

 Får se hur det blir i år.. 

Är enormt blödig kring jul.. 

Kanske för att jag kände mig ensam och övergiven vid juletiden när jag själv barn? 

Oj, en ny tanke!!! 

Kanske det är så? 

Julen har alltid varit kaotiskt när jag var liten..... 

Får fundera vidare på detta, det blev visst jobbigt igen....Ny insikt.... 

Nonchalant läkare - SÅ ARG!

Började min dag med en kort promenad med hunden och därefter fick jag skynda mig till läkaren.
När jag väl är där känner jag att detta INTE kommer att bli något bra möte och oj så rätt jag hade!

Läkaren malde på... hon började vårt möte utan att ens fråga mig hur jag mår och det fick mig att bli helt stum, jag hade ju så mycket att berätta, har ju mått så fruktansvärt dåligt i 4 veckors tid.

Hon började vårt möte med denna mening... ( då FSK ställt in vårt möte pga sjukdom )
- Då får vi förlänga din sjukskrivning något då FSK inte kunde vara med på mötet idag och så får vi skynda på så vi får till ett nytt möte så snart som möjligt. Du måste komma ut och arbetspröva så fort som möjligt, du är ju bara 42 år och du kan inte bara gå hemma i över 20 år tills det är dags för pension.

JAG BLEV TOTALT PAFF.... sen fortsatte hon...
- Sjukpension är inte aktuellt då många fått avslag, de är jätte tuffa med det och beviljar nästan INGA ansökningar.

MEN HALLÅÅÅ!!!
Jag har inte ens bett om sjukpension!!!!

Här sitter jag fortfarande helt stum och tittar på henne och nickar....fattar inte att hon precis sa det där??

( OBS! Observera nu att detta är andra gången hon träffar mig och har inte läst igenom mina journaler. Hon föredrog ju personligt möte och kommunikation....)

Hon fortsätter med nonchalant attityd när jag frågar om hon kan titta på ett födelsemärke som vuxit jättemycket och kliar väldigt ofta, hon stryker fingret över det och säger, DET ÄR INTE CANCER!
( Här kände jag att jag var nära till tårar, men kämpade tappert igenom mötet )
Varför frågade hon inte om hudsjukdomar eller cancer som funnits i släkten till exempel?
Bara snäste av - det är inte cancer!

Nu har jag blivit sjukskriven till sista september eftersom hon vill stressa på FSK och hoppas på ett snabbt möte med dem....Du ska testat gentemot HELA arbetsmarknaden ... ...

Det slutar inte där... Jag frågade henne även om hon kunde lyssnat på mina lungor då jag haft så fruktansvärt ont i övre delen av ryggen och det gör ont när jag andas och ligger ner.
Hennes svar till detta var: Jag ser att du inte har jobbigt att andas så lunginflammation kan det inte vara, har du haft feber? Jag tror att det hör ihop med din värkproblematik.

Sen skriver hon även som anteckning på mitt sjukintyg att jag sitter väldigt upprätt pga smärta.
HON KAN INTE VETA OM JAG HAR SMÄRTA I KROPPEN eller om jag har en pinne i röva.
Seriöst... hon frågade inte .. bara antog saker...
Jag orkade inte ens försvara mig... så chockad blev jag!

Orkar inte skriva mer... är så trött och så ledsen...

Vill ha dig nära mig...

Så här mitt i natten.....

Kan inte hjälpa tårarna.. Kan inte hjälpa snörvlandet... Inte tankarna som kommer om att du skulle ha det bättre utan mig! 

Kan inte hjälpa att jag just nu skulle vilja känna dina armar om mig och din längtan av att vilja ha mig..... När det är så här tungt så vill jag inget annat än att ha dig nära, min älskade, min själsfrände, min älskare och vän. 

Har ont och mår inte alls bra, du mår inte bra.... Oh, min älskling som jag längtar efter några timmar ostört med dig...Utan ångest och utan värk... Vill ha dig ...bara dig, mitt livs kärlek, nära mig...

Utmattningssyndrom bara så där?

Ja, helt plötsligt tog precis all ork slut! Ja, precis bara så där ! 

När tröttheten kommer över mig som en dimma känns det som att huvudet är på en annan planet, jag är trögtänkt, seg och kroppen blir så där extra känslig för beröring och det värker lite överallt.

JAG LOVAR att jag helt plötsligt går upp 1000kg, kroppen känns så fruktansvärt tung, jag orkar knappt lyfta upp min arm eller hålla i något. 

Det blir jättejobbigt men promenader, att gå över huvudtaget är jobbigt, för det känns verkligen som att jag blivit rejält mörbultad, ja överkörd av en ångvält helt enkelt.

Visserligen är jag en duktig jojobantare och borde få medalj, men det beror inte på vikten. Kroppen bara lägger av....

Vissa dagar är bättre, men de är tyvärr alldeles för få för att jag ska hinna återhämta mig, det är då jag verkligen vill hitta på något, jag blir rastlös och vill göra något.... 

Det är då jag känner mig oövervinnerlig och starkast i världen, men egentligen är dessa dagar precis lika sköra som de andra. 

Det utrycker sig bara lite annorlunda, jag blir rastlös, hispig och kreativ. Jag går igång och glömmer av att lyssna på kroppen och så kommer tröttheten som ett brev på posten, oftast redan efter mindre än en halvtimma. Då kör jag bara på trots att jag hamnat i koma eftersom jag måste ju avsluta det jag påbörjat.....och så blir det värre... 

Och så vill man, vill, vill, vill!

Och så kommer ångesten, sömnlösheten och irritationen ....

Tröttheten får makt IGEN!!!

Jag har ännu INTE lärt mig att hushålla med min energi.... Hur mycket? Hur lite? Vad är lagom för mig? 

 

Jag förstår inte alls hur allt detta funkar och hur jag ska ta mig ur detta, men vad jag förstår är att jag vill ur detta!

Monstret hänger med

Åkte hemifrån en stund, rymde från ångesten men det gick inte så bra, monstret hängde med. Åkte till blomsterlandet men jag funkade inte alls, orkade inte.... Fick ingenting gjort och bestämde mig för att åka hem igen. När jag väl var hemma stupade jag i säng, kroppen orkar ingenting nu...

Önskar er en fin kväll !

Lilla Alma - Vila i frid

Så tom, så trött, så förbannat ledsen och besviken på livet !

Inte nog med att dagen har varit fruktansvärt ångestladdad var syrran tvungen att avliva sin älskade hund idag....

 

Jag är så trött...så trött på smärtan jag känner inom mig... Så trött på att döden leker fula lekar med dem jag älskar!!!!Orkar verkligen inte så mycket mer.. Suck.., suck.... God natt...

Plötsligt händer det

Plötsligt känns livet så där extra tungt igen.... Är det vädret ? Eller bara livet ?