Då var det dags igen - Panikångest - Flytta utomlands?

Då var det dags igen!

Inte för att jag är förvånad, men lite besviken är jag allt.

Jag som trodde att nu börjar det verkligen att gå åt rätt håll, men icke sa Nicke.

Datakursen i fredags 14 september började väl så där, jag slocknade totalt efter 40 minuter.

Det kan hända att det tar lång tid att anpassa sig, så på fredag ska jag dit igen och hoppas att det går bättre andra gången.

Depressionen har tagit ett grepp om mig igen ( sen måndags) jag har svårt för att känna glädje och motivation, men ändå känner jag att jag vill massor och det skapar panikångest hos mig.

Medicinen har jag tagit regelbundet så det har inget med medicinen att göra, men jag misstänker att HÖSTEN är här. Jag påverkas mer av hösten än jag trott.

Inget känns roligt och jag har tappat matlusten. 

Var på en promenad för en stund sen och ångesten steg i takt med stegen...

ÅNGEST DELUXE kan man säga.

När vi var i Kroatien och Grekland var det helt fantastiskt skönt med värme och värken var inte alls lika påtaglig, men nu ... GÖSTA PETTER... sån skillnad!!
Jag var så peppad innan vi åkte till Kroatien och hade till och med bestämt mig för att ta mig tid till självbejakelse  ( läs om min bubblande iver här ) men det blev inget med det, hjärnan slogs ut totalt, så typiskt!

Vi kikar på alternativt boende till värmen, jag vill till och med flytta till ett varmt land, men hur ska det gå till? 

Har du några förslag?

Utan förvarning!

Vem som helst hade velat avsluta sina dagar en kväll som denna. Vilken ångestattack jag fick efter en helmydig kväll med älsklingen !? Fattar ingenting!!!

Halv elva 22.30 satt jag på toa och helt plötsligt bröt jag ihop, fullständigt hysteriskt gråt! Iran förvarning!

Tankar som invaderade min hjärna var hur j-kla dålig mamma jag varit och hur himla värdelös jag är som mamma än idag!!!! Varifrån kom den hysteriska tanken? Är det spökena  i min hjärna som är på mig igen!?

Jag vet att jag inte gjort allt rätt, men vem har det? Just nu är det aningen lugnare då jag tog fram telefonen och bestämde mig för att "tänka" på annat!

Suck och blä... Keep on fighting my friends ❤️

Bakslag från hell !

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad som skulle hända efter besöket hos min bror. 

Jag klarade inte riktigt av kluvenheten, otillräckligheten, beslutsångesten, den ständiga gastkramande ångesten och rädslan över att någon känner sig utanför "gänget". Den ständiga maktkampen inombords blev i går kväll ett helvete i sig, jag bröt ihop totalt och då menar jag totalt. Smärtan inom mig blev ohållbar, vidrig och oförutsägbar. Frustrationen och hatet fick mig att bete mig totalt korkat.... Mer än så vill jag inte säga, men garanterar att det hade kunnat sluta riktigt illa. Jag skulle vilja skriva ner allt, precis allt som hände, men låter bli denna gången.... 

Bakslag från hell!! Yes, indeed!

Vad gör man när man inte räcker till?   Man gör saker utifrån sin övertygelse, men ändå blir det fel, varför ?

Hur kan vissa människor känna andras stressnivå och bli uppjagade själva? Påverkas av andras sinnesstämningar så att de själva går under?

Jag vet att jag är skör, men ärligt talat... Nu får det vara nog! 

Det finns en pytteliten gnista kvar inom mig som hoppas på att allt det vi går igenom ändå har någon slags mening...

Önskar er en fin dag!

Obehag = Ångest ?

Vet inte riktigt vart jag ska börja....
Jag sitter vid datorn och försöker fly min ångest som gastkramar mig. Varje tanke efterföljer med ett obehag som jag inte kan förklara i ord, kan verkligen inte sätta ord på det.
Jag var ute och promenerade med Lazy och Loke i skogen, de fick springa lösa i nästan en och en halvtimma. Själv njöt jag bara av att se dessa 2 springa och nosa omkring.

Som ni vet försöker vi renovera i källaren och det har verkligen gått så där.. det går långsamt och jag blir mer och mer otålig, vissa dagar kan jag inte alls gå ner i källaren för det skapar enorm ångest.
Jag vankar av och till på övervåningen och försöker intala mig själv att det är ok, men för mig är det verkligen INTE ok. Alla beslut som måste tas, färger, golv, tapet, hyllor... you name it!
Det tar sån tid och det finns INGEN ork?!?!
Retar mig på allt, det som inte blir perfekt och det som gör att jag måste ta ännu ett beslut eller lägga ner energi för att få det som vi vill.

Jag tycker ju att det är roligt, stimulerande, kreativt och avslappnande, MEN jag klarar inte av det.... Jag är ledsen och jag kan inte bestämma mig..
Allt är helt plötsligt fult och eländigt, inte alls som jag vill ha det.. MEN jag vet ju inte ens hur jag vill ha det! Hur kan jag få ångest då???
Ena stunden vill jag ha vitt andra svart eller brunt... Är så trött på mig själv!
Vi har renoverat i flera veckor med sånt som man gör på 1 vecka... ja, vi är båda trötta....men lite ska man väl ändå orka med utan att få bakslag?! SUCK!
Läkaren skrev ut ångestdämpande som jag ska ta vid behov, men jag måste överväga om jag orkar med dåsigheten och tröttheten som jag kommer att ha över mig i morgon....
Måste nog ta 2 i dag.. kommer inte att kunna somna alls... det snurrar för mycket!
Dålig mamma, dålig fru, dålig vän, ingen ork, ingenting...
Jag tycker inte synd om mig själv, men ångesten talar så högt just nu att jag bara måste skriva ner det... GRRR!!
VAR är hon som alltid visste precis hur hon ville ha det och hade massa ork?
Tycker så synd om min älskling... stackare...

Det blev de grå trappstegsmattorna, då jag inte alls kunde bestämma mig, då var det bäst att låta mannen bestämma och jag tycker att det blev rätt bra. ;) Bild kommer när jag orkat fixa det ...

Prestationsångest eller kliver någon in i min hjärna?

Vet ni vad?
Min ångest handlar hela tiden om att göra, att prestera, att bli bättre, att fokusera, utveckla... you name it! När jag väl har kommit i gång med något som jag tycker är roligt, så kommer denna förbannade ångest och knackar på och ska förstöra hela grejen allt ska vara så himla perfekt. Att hela tiden göra saker, eller vad är det som driver och drar och spinner i mitt inre. Jag blir galen... det sticker och trycker i bröstet och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Panikångest kanske?

Är det prestationsångest tro? ( Tycker det är jätte konstigt då jag inte gör något speciellt)
Är det för att jag skriver här på bloggen... jag måste ju få rensa ut skiten och den hemska känslan på något sätt.. och detta är ett sätt att handskas med detta utan att behöva dra in min man i det hela tiden... stackars man som behöver dras med mig.. suck alltså!
Eller kliver det in någon in i min hjärna som säger att jag inte kan och inte duger?
Någon som känner igen känslan?

Jag har funderat kring detta med hur jag gärna försvarar elaka människor, jag har ett sång konstigt hjärta som lider med dem för att de inte förstår bättre.
Kanske har de själva drabbats av något hemskt och inte fått hjälp med att bearbeta sina trauman på kärleksfullt sätt? Det har ibland känts som att jag ska och vill skydda dem elaka... varför?
Är det detta som kallas medberoende tro?

Ångesten ligger och gror och jag tror att jag ska klä på mig och gå ut en sväng, orkar verkligen inte en dag till med massa ångest.

Vad gör ångesten med dig ?

Önskar er alla en trevlig ångestfri dag!

Motigt och jag kan inte hjälpa det....

Vad ska man ta sig till när ångesten stiger och stiger och det verkar inte finnas någon utväg?

I dag har jag försökt att ta det riktigt lugnt, men jag har känt mig så fruktansvärt jagad inombords.. så ledsen på ångesten som bara eskalerar under dagen! Kvällarna blir alltid ångestladdade och sorgliga.

Jag förmår inte att hushålla med min energi, jag vet inte hur man gör, det bara rinner rakt igenom.

Jag skulle träffa min läkare i dag och jag hade laddat upp för detta besök i nästan 2 veckor ( då jag hatar att ha något inbokat nu för tiden, får sån panik och ångest av det) 

Vad händer i dag då? Jo, de ringer från mottagningen att min läkare ( ännu en ny läkare ) är sjuk!

Det rubbade hela min eftermiddag och jag förstår inte varför jag reagerar så starkt på det, jag hade så jobbigt med att rätta mig efter det beskedet, hela min eftermiddag blev konstig och det är väl därför ångesten stiger.

Oh, det kryper i hela kroppen och det känns som bubbeldricka i armarna och bröstet, känner mig så orolig och så ledsen, men jag kan inte koppla min ängslan till något annat än trötthet....

Är det någon mer än jag som känner att det mesta man ska göra känns motigt?

Gå upp på morgonen 

Sätta på kaffe

Plocka undan efter sig

Ta på sig och gå ut ( när jag väl är ute, njuter jag... det känns så befriande underbart )

Laga mat, ska vi inte ens prata om, varken vill eller orkar, bara vägrar!

Duscha

Städa ska vi inte prata om

Inte ens roliga saker blir roliga längre för orken har redan försvunnit innan jag ens hinner göra nåt.

Viljan finns absolut som jag sagt tidigare, jag vill mycket saker, men att bara vilja får mig att må illa och jag kan inte hjälpa det!

Det känns som att när man bestämmer sig för att göra det i alla fall så kommer ALLA måsten över mig på en gång, jag kan inte göra en sak i taget utan jag flänger överallt och gör lite här och lite där, tills jag kommer på att jag skulle ju göra frukost eller gå ut med hunden, jag är så fruktansvärt okoncentrerad.

Hänger jag upp tvätt och blir distraherad så kan jag gå upp med ett plagg som hänger på galge och hänger den i hallen... Suck !

Jag skulle lämna paket till posten idag och jag går halvvägs utan att ta med mig paketen för jag hade väl redan glömt varför jag skulle ut och vad jag skulle göra.

Det finns så mycket ångest bakom varje beslut och varje sak jag ska göra att jag är helt slut när jag kämpat mig igenom ångesten... jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar?!

Jag skulle egentligen inte skriva något men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, så detta är väl ett sätt att lätta på trycket.... Snälla, är detta fullt normalt för en utmattad och ångestfylld människa, ska varje dag se ut på detta sätt?

Sammanfattning av allt och inget

1. Arbete är mitt liv, mitt allt

2. Privat liv - vad är det? Hur definierar man det?

3. Kombinationen av 1 och 2 funkar inte alls som jag vill.

4. Flera nära personers dödsfall inom kort tid har påverkat mig enormt mycket utan att jag velat förstå att jag hade behövt reflektera kring dessa förluster, istället har man bara kört på med jobb och aktiviteter. Vi har haft en dotter som inte alls mått bra och när man inte har mor och farföräldrar i närheten så blir detta extra tufft. Ständig oro, sorg och stress över hennes och vårt eget mående.

Frustration även över sjukvårdens sätt att agera kring olika besvär och deras oförmåga att hitta rätt hjälp.

5. Mina behov? Jag har nog aldrig förstått vad detta innebär, har trängt undan känslor, sjukdom och behov i alla år, regler och aktivitet/jobb har haft prio ett, det är väl därför jag har så svårt nu när jag inte kan identifiera mig längre med jobb, stress, krav, måsten och massa andra aktiviteter. Nu blir jag sjuk av det i stället och DET ÄR FRUSTRERANDE OM

NÅT!

6. Trodde att barndomstrauman inte påverkat mig i den utsträckning som de gjort. Ibland får jag en reflektion av varför jag gör eller inte gör saker som jag vill och det är rätt nyttigt men tyvärr ångestladdat, för jag fylls av osäkerhet och obehag som ibland tom leder till panikångest. 

Jag hade önskat att jag kunde prata med mamma om saker som hon upplevt eller få svar på varför hon valde att göra på ett visst sätt, var hon rädd? Var Jon under hot? Hade hon vänner som förstog vad som pågick hos oss? Jag tror inte att hon vill prata om det. (  Jag försökte få igång en diskussion med henne och syrran när de var här, men det låste sig nog för henne för det kom inget gott ur det försöket ) Jag förstår att hon också är skadad men jag vill ha nycklar och verktyg för att förstå mig själv och så tror jag att det vore nyttigt även för syrran och brorsan att få höra hur hon tänk och hur det har påverkat mamma ( och oss barn framför allt !! ) Nu är det faktiskt så att hon sitter inne med många svar som jag tror att vi tre syskon skulle må bra av att hon svarade på, utan att det ska behöva bli en katastrof, vi är alla vuxna ansvarstagande personer, så det krävs bara att sänka garden och våga vara sårbar ❤️ Kärleken gör ont, men den helar också !

Trots allt - Genom allt❤️