Jag vill så gärna berätta, eftersom jag har så mycket att berätta

Det var riktigt länge sedan jag skrev något här och det beror helt enkelt på att jag inte orkat skriva.
Jag har under en längre period gått i mina egna tankar och funderat mycket över livet och vad det ska bli av mig när jag blir bättre om jag blir bättre?!
Jag har så mycket jag skulle vilja berätta, så mycket som jag skulle vilja dela med mig av till andra människor, men jag vet inte riktigt hur?
Senaste tankarna har gått i självkänslans tecken och min kamp om att våga sticka ut hakan lite...
Jag har en kortsiktig plan och hoppas att jag snart ska kunna presentera den till omvärlden.
Rädslan finns bakom hörnet, men den ska inte få styra mitt liv mer, har jag bestämt!!
Jag finns mest på Instagram så ni inte undrar vart jag tagit vägen. :)

Jag vill berätta för er vad som hänt vår lilla Lazy, men just nu orkar jag inte för det gör för ont.

Den här lilla prinsessan lyste upp min eftermiddag i lördags. Världens sötaste !

3 steg framåt 2 steg bakåt - Utmattningssyndrom

Tänkte skriva ner några tankar kring mitt mående den senaste tiden.

Jag trodde ärligt talat att det gick åt rätt håll denna gången, men icke sa Nicke!

Självklart går livet upp och ner och jag försöker se utmattningen i längre perspektiv än så här.

Jag har nu varit sjukskriven i 6 år och det senaste året har känns bättre, men det finns en skörhet hos mig som jag inte har upptäckt tidigare.

Jag är svag, jag är känslig och jag dräneras på energi när det är för mycket omkring mig.

Jobb Borås har varit fantastiska på att hjälpa mig, men det går lite för fort.

Sömnen påverkas och därför blir jag tröttare än vanligt.

Koncentrationsförmågan blir sämre när det är för mycket ljud och prat.

Jag försöker pressa mig framåt, bara så där lite grann... men det går inte så bra.

Jag är tröttare än vanligt och jag sover middag då och då...

Gör Yoga övningar även hemma för att minska på värk och stelhet, men ändå står jag still?!

Kanske är det så att detta kommer att vara min nivå av aktivitet och jobb ett bra tag framöver, vilket jag har jättesvårt att acceptera.

Just nu har jag ett kort avbrott från JB och hoppar på igen om en vecka drygt för att se åt vilket håll vi ska gå. Tanken är ju att vi ska dra in arbetsförmedlingen i detta och öka närvaro ( arbetstid ) till 10 timmar i veckan, detta känns förstås övermäktigt, men man vet aldrig.

3 steg framåt 2 steg bakåt...

Ett steg i taget... förhoppningsvis åt rätt håll.

Jag är redo för att möta världen igen

Vilken känslouttömning jag fick i slutet av vårt samtal hos psykologen igår.

Minnen som väckte starka känslor från min start hos Sara. En resa som heter duga börjades för 1,5 år sedan, då jag tog vågade kliva in hos en psykolog med hopp om att få hjälp, nycklar och insikt som kunde hjälpa mig att hantera allt det jobbiga inom mig. 
ALLT var helt svart.... Ett mörker utan ljus. 

Det var den tid då jag inte längre vågade släppa in någon i mitt liv, ingen skulle någonsin få komma nära mitt hjärta igen. INGEN! 

Jag minns tillbaka till första besöket, jag hade byggt upp en stark och hög mur runt mig själv och när jag kikade innanför muren såg jag en brunn med ett riktigt tungt cementblock över... ingen skulle någonsin få flytta på det blocket. Ingen skulle få se den enorma smärta jag bar inom mig, den smärta som höll på att ta livet av mig.

Jag fick panikattacker så fort vi närmade oss mitt inre, mina känslor, jag kände mig så skör och bräcklig. Varje gång vi träffades för samtal kändes det som att jag var på väg att gå sönder, i tusen små bitar som aldrig någonsin kunde lappas ihop. Jag var livrädd! Varje känsla och obehag fick mig att rysa av obehag. Ändå har vi tillsammans lyckats att plocka ner stenar och vi har lyft på cementblocket utan att jag gått sönder, visst har det smärtat och det var riktigt plågsamt ett tag, men där satt jag nu igår på mitt sista terapisamtal, vi blickade tillbaka och kg grät av glädje.

I min mörkaste natt fanns det trots allt en liten låga som brann för mig, den lågan hoppades om en framtid som jag inte ens vågade se framför mig, då min övertygelse var att allt redan var förlorat.

Vad hände liksom?

Känsloutbrottet handlade mest om att jag blev varse om hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt var för 1,5 år sedan att ta steget in i en okänd värld, dvs mitt inre. Tacksamheten flödade över och tårarna strömmade av glädje och jag uttryckte min tacksamhet till S. Jag är för alltid tacksam för att jag äntligen fick en fast terapeut som stannade mer än 2 gånger, så tacksam för det arbete Sara lagt ner på mig ( trots att hon får betalt *hihi* ). Helt sjukt vilken resa jag gjort och den kunde jag inte gjort utan henne. 

Den här erfarenheten ska jag hålla nära mitt hjärta och vårda den ömt. Minnas tillbaka med stolthet och ödmjukhet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv både bra och dåliga saker, hur det känns när jag inte vill något, hur jag känner mig när jag är ledsen,, glad, frustrerad, hur det känns att vara besviken och skillnaden på att vara ledsen och arg.

Tänk att jag aldrig fick lära mig att skilja på dessa självklara känslor när jag var liten och självklarheten att det faktiskt är okej att vara arg, besviken och sorgsen utan att för den delen känna sig misslyckad som människa.

Min barndom var vad den var och äntligen kan jag se det lilla barnet inom mig som en värdefull tjej istället för ett stort misslyckande.

Tänk att jag också är värdefull och älskad för den jag är och inte för vad jag gör.

Min resa är inte färdig, jag kommer att behöva ta hand om mig själv och lyssna på mina känslor mer än någonsin, nu ska verktygen som jag fick av min duktiga psykolog användas flitigt. 

Jag kommer absolut att vara snällare mot mig själv och jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag nu kan se ljuset i tunneln. Jag är redo att se världen med nya ögon!

Krasch boom trött igen !

TODILOO ! :)

Kan inte säga att jag mår speciellt bra efter Yogan idag.

Huvudvärken kickade igång efter bara 10 minuter och tröttheten blev mer och mer påtaglig. Hur kom detta sig ? Ska försöka blicka tillbaka lite på hur jag mått den senaste tiden och se om jag kan se ett samband.

Jag minns klart och tydligt att den 4:e januari när vi var på kalas fick jag jättejobbig spänningshuvudvärk och jobbiga spänningar i nacken.

Spänningarna och värken höll i sig 3 dagar utan att mediciner hjälpte, så det var riktigt tunga dagar.

Sedan var jag smärtfri i huvudet några dagar, men fick sedan mer värk i nacken och bröstryggen följande dagar. 

Måndagen 7 januari var jag på qigong och det kändes lugnt i kroppen men börjar här känna att jag är aningen speedad och vill mycket igen....den förlamande tröttheten börjar kännas av.

Tisdagen 8 januari är jag hos psykologen och känner mig något pepp och hoppfull, men på kvällen kom enorma dippen. Ledsen, trött, uppgiven.....Orkar inte mer! Två dagar i rad har jag en aktivitet och kraschar hejdlöst pladask på marken?  Är det så här det ska vara?

Igår 9 januari var jag dimmig i hjärnan hela dagen och fruktansvärt trött och rastlös. Gick en långpromenad med Lazy på 1,5h timma, i sakta mak så klart och deckar sedan i soffan och börjar känna mig riktigt irriterad. Grrr!!!

Idag vaknar jag hyfsat pigg och går ut med Lazy vid 08.00 och gör sedan en äggte innan jag ska åka på Yoga.

När jag väl kommer dit är jag helt färdig. Jag vill inte göra övningarna jag vill bara ligga där, helst somna.

Och resten läste ni om i början.

Nu ligger jag här i soffan med rött ansikte, huvudvärk och enorm hjärndimma. Suck!

Igår fick jag även veta att jag har diffusa förkalkningar i bröstryggen, så vi får se vad doktorn säger om det den 22: a januari.

Energidricka och soffläge blev det resten av kvällen.

5 första åren fick jag böna och be om en psykolog

Dagen började mycket bättre än vad jag vågade hoppas, tack för det televerket.!
Sandra kommer och lämnar av Loke på morgonen 08.30 och jag piggnar till av hans glada lynne.
Dricker en ägg latte och sedan går vi en sväng till skogen, det blir en kort promenad då jag skulle iväg till psykologen.

Det verkar som att vi ska börja avrunda våra samtal och knyta ihop säcken sakta men säkert.
Vi ska hitta ett datum för avslutning på vår terapitid och det känns AMAZING!
Ja, ni läste rätt ! 
Det känns som att vi kommit en bra bit på vägen och att enda behovet just nu är lite coachning och uppföljning, hur sjukt låter inte det?
Under de 5 första åren fick jag böna och be om att få behålla en och samma psykolog som jag kunde gå regelbundet till.
Jag hade sjukt svårt för att öppna mitt hjärta eftersom jag tidigare fått en ny psykolog eller läkare varje gång, det kändes inte speciellt förtroendegivande.
Nu har jag gått 1,5 år hos Sara och det känns konstigt?!
Hon har funnits kvar... hela vägen... vad hände?
Jag minns att jag i början hade fruktansvärt jobbigt att lita på henne och hade enormt svårt att tro att hon faktiskt skulle stanna kvar på min resa genom mina trauman.
Nu är vi här !
Det känns OVERKLIGT!

Jag får skriva mer en annan dag, då hundarna är helt knasiga... de ska sitta i famnen och på min laptop. Hahahahaa!
På återseende och var rädd om dig !

Influensatider

Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om, men orken finns tyvärr inte.
Jag har varit sjuk i 2 omgångar, november och nu i december, vilket är mycket ovanligt för mig.
Influensan började hos dottern och nu är jag dålig, IGEN?!?
Älsklingen har klarat sig än så länge och jag hoppas att det förblir så, då han oftast är sjuk uppåt 6-7 veckor när han väl blir sjuk.
Vet inte alls om det beror på att jag börjat med 2 aktiviteter i veckan utöver de psykologsamtal jag går på 1 gång i veckan. ?

Förra veckan var jag en sväng till Ullared och det var helt magiskt att gå där när det inte var så mycket folk, vad jag njöt av att det inte var massa bröt och stök omkring mig när jag skulle få min hjärna att fungera. Brukar reagera väldigt starkt på om det är mycket folk. 

Härligt... alla julklapparna är färdiga.

Nu orkar jag inte skriva mer, så det får bli ett sånt här kort inlägg....

Det går verkligen upp och ner

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev någonting här igen...
Sedan juni har jag haft riktigt jobbig värk i armarna och nu för några veckor sedan övergick det till värsta spänningsvärken i huvudet och nacken istället.
Undrar lite varför just nu?
Det går verkligen upp och ner med måendet just nu då jag inte förstår mig på smärtan, men jag kämpar vidare. Jag ska på Jobb Borås i september och det känns bra, men ändå så fruktansvärt tufft ( just idag i alla fall ). Skam den som ger sig.
Sommaren har varit fantastisk trots smärtan, då värmen verkligen gjorde gott för min onda kropp.
Vi har åkt en hel del husbil och jag är tacksam över att jag orkar med det, det ger mig lugn och ro att få sitta i vår husbil tillsammans med mannen i mitt liv, bara han och jag. Så härligt!

Dottern och hennes hund var med oss till Kärradal och Öland i år,  tänk att hon fortfarande vill åka med sina gamla föräldrar... så mysigt!

Nu blir det att åka iväg en stund... sen hämta L från jobbet.

PUSS

Utmattning + planera = OSANT

Vet inte alls vad som hänt?

Energin jag haft är helt borta och kroppen är segare än normalt.

Jag har fått ta ångestdämpande och vila mig en stund eftersom hjärtklappningen blir för jobbig annars.

Idag hos psykologen gick vi igenom några program som skulle kunna vara intressanta för mig att börja på till hösten, men jag känner att jag vill ha riktigt praktik några timmar i veckan.

Vi får väl se vart vi hamnar... just idag och precis just nu känner jag att jag inte kommer att göra något alls, är så trött att jag tror att jag ska gå sönder.

Det kommer att gå väldigt mycket upp och ner för mig innan jag hittar balansen i vila och aktivitet, så det gäller att hålla modet uppe och lita på att allt går framåt även om det ibland inte känns så.

Jag har försökt engagera mig och planera våran reserutt ner till Österrike, men jag lyckas inte hålla min fokuserad nog för att komma fram till något, trots att jag så gärna vill vara med och planera så går det inte riktigt. Samtidigt måste jag säga att det jag försökt läsa i år har jag inte ens kunnat göra på 6 år, eftersom ångestnivån varit alldeles för hög, så lite framåt har det gått.

Men ändå känner jag ett stort Suck! Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna igen mig själv eller är det dags att acceptera läget ?

Livet handlar trots allt inte bara om vikt och utseende

Vikten går upp och ner, så även karaktären att inte stoppa i sig något man inte borde.

Vissa perioder klarar jag bara inte av att låta bli, jag kan varken skylla på PMS eller mens, men jag kan på något sätt acceptera att jag inte orkar stå emot som jag gjorde innan.

Livet handlar trots allt inte bara om vikt och utseende.

På fredag är husbilen färdigpackad och då bär det av neråt mot Kroatien och i år har jag bestämt att jag ska gå minst 10.000 steg varje dag, jag ska röra på mig mycket mer än vanligt och verkligen försöka fokusera på att kroppen får återhämta sig ordentligt. Det är nu det gäller känner jag!

Jag ska läsa böcker och ta tid för eftertanke och självbejakelse, jag tror att det är dags att hitta vila på andra sätt än tidigare, jag har ju svårt för att varva ner i själen, så det kommer bli en utmaning av dess like. Hahaha.!

Venedig 2016

Förhoppningsvis börjar jag arbetsträna till hösten och då känns det bra om man kommit igång med promenaderna ordentligt i alla fall. Styrketräningen lägger jag på is, jag spänner mig fel och får fruktansvärt ont, så det får helt enkelt vänta.

Nu ska jag se till att alla bilder från mobilen hamnar på datorn så att jag kan ta massor med nya bilder från resan. Du följer väl oss på Instagram @Ninis74 ?

Det pågår ett krig i min kropp - Recept på "Semmel"pannkaka ( lchf )

( Inlägget innehåller reklam annons från Gymgrossisten.com )
I måndags körde jag ett lätt benpass med lätta vikter och 3 x 10 rep.
Började med att promenera ner till gymmet som tog ca 20 minuter och sedan gick jag på löpbandet i 15 minuter. So far so good tänkte jag, men sen kom stickningarna.
Händerna och ansiktet sticker och det känns som bubbelvatten, väldigt obehaglig känsla faktiskt och därefter kom huvud och nackvärken.

Men jag gav inte upp... gick totalt 15 minuter på bandet och sedan körde jag lår och nedre delen av ryggen.

Fortsatte sedan med övningar på en pilatesboll som jag fått av sjukgymnasten.

Benböj och benlyft. Här börjar jag bli smått yr och tappar balanser väldigt ofta, men det var bara att köra på, jag är ju otränad liksom.

Benpress är den absolut roligaste övningen jag vet, så den körde jag också, på väldigt låga vikter.

49,5 kg liksom .. hallåå, eller ? :)

Slutade träningen med rumplyft och 5 minuters cykling.

Total tid på gymmet blev ca 50 minuter. WOHOOO, jag vågade !

Känner mig nöjd över måndagens träning, så glad trots att jag fick huvudvärk, stickningar bakom ögonen och på kinderna. Konstiga ryckningar har förföljt mitt vänstra öga sen måndags.

Men det hör säkert till rehabiliteringen, det tar tid att komma igång igen!

Idag är det onsdag och jag har varit hos psykologen och lättat på mitt hjärta lite, det kändes bra eftersom det pågår en hel del i min kropp och familj just nu.

Sjukgymnasten ringde precis och checkade av läget efter måndagens träning och jag ska fokusera på att träna 1 gång i veckan tills jag känner att det funkar smidigt utan konstiga värkpåslag mm.

"Semmelpannkaka"

När jag kom hem idag så blev jag så sugen på en semla, tänkte åka och köpa mig ett par stycken men åkte istället hem fortare än fortast och gjorden en "semmelpannkaka".
Den smakade mömsigt!! 

RECEPT:

Det går utmärkt att utesluta sötningen helt om man vill 

.
Pannkaka:
1 ägg
2 msk mandelmjöl
2 msk grädde
2 stevia droppar med vaniljsmak
½ msk fiberhusk
½ tsk bakpulver
1 krm kardemumma
Vispa ihop allt och låt svälla en minut innan du steker en tjock pannkaka på medelhög värme.
.
.
Mandelmassa:
2 msk mandelmjöl
1 tsk grädde
1 droppe Stevia vanilj
1-2 droppar bittermandelarom

Toppa med grädde och kanel
LYCKA TILL !

LIVRÄDD ! x2

Måste erkänna att jag inte känner mig speciellt motiverad till att gå och träna i morgon eftersom jag först nu börjar komma upp på fötter igen efter 4,5 dagars återhämtning.
Tanken är att jag ska peppa mig själv till att TÄNKA POSITIVT och gå ner till gymmet ÄNDÅ.
På något sätt känner jag att jag MÅSTE övervinna rädslan och lita på att jag vet vad lugnt betyder, det vill säga att jag ska ta det ännu lugnare i morgon än sist och VERKLIGEN tänka mig för.
Jag är livrädd... jag menar verkligen LIVRÄDD och det påverkar säkert min kropp inför morgondagen också, men vad ska jag göra då smärtorna varit enormt plågsamma och tröttheten förlamande?
Önska mig lycka till i morgon!

Lunkar på i min egen takt !

Gårdagen gick i dimmans och värkens tecken.
Det fanns inte mycket att göra åt saken, mer än ligga i soffan och hoppas på att smärtstillande medicin skulle göra sitt, men inte ens det hjälpte.
Ryckningar och pirr i ansiktet med "värmeutslag" på höger kind.
Hjärtklappning, huvud- nackvärk, dimsyn och frossa.
Hos läkaren i förrgår var det svårt att vara fokuserad och jag hade enormt svårt att hitta prata.
Hon ordinerade nya mediciner och sjukskrev mig ytterligare 6 månader.
Försäkringskassan ringde och talade in ett meddelande på telefonen och direkt fick jag en ångestattack, stresspåslag från h-vetet bara för att hon vill uppdatera min vårdplan?!?
Helt sjukt egentligen, fast ändå inte då jag inte har någon förstående handläggare precis. *grr*

Igår blossade det upp en värmande fläck i ansiktet som kliade en aning.

Idag känner jag mig inte riktigt lika dålig, men jag vaknade väldigt svag och darrig.
Det pirrar fortfarande i ansiktet, armarna är sjukt svaga och fingrarna vill inte riktigt vara med idag.
Känner mig ostabil och har svårt att hålla balansen, men utmanade mig själv ändå och tog en promenad med min älskling och hundarna. Fick lunka på i min egen takt!
Har svårt att hitta ord och har svårt för att prata... funderade ett tag på om jag inte skulle ringa 1177, men de skulle nog bara säga att det beror på min utmattning och fibromyalgi.
Hade sjukt jobbiga myrkrypningar i benen och armarna inatt, så det fick bli några Attarax.

Jag ville bara skriva ner lite hur jag mått den senaste tiden. Det har alltså tagit mig mer än 3 dagar att återhämta mig åtminstone lite grann efter måndagens lätta gymträning och tisdagens lunka promenad.
Jag blir så trött på min kropp!

Från dagens promenad

Är det ME jag har ?

Efter måndagens "träning" och tisdagens längre promenad med hundarna så har jag kämpat med min hälsa IGEN!
Kroppen har känts enormt tung och huvudet har bultat, men framförallt känner jag mig sjuk.
Axlarna och armarna värker och jag är extra ljud och ljuskänslig.
Öronen "brummar"och svider, känns som att en stor vaxpropp kommit i vägen.

Idag var dagen då jag åter skulle till gymmet, men det blev inget med det. Hela dagen satt jag i träningskläder och hoppades på lite lindring för att jag skulle orka ta mig iväg, men det gick tyvärr inte så bra.
Här gäller det nu att inte tappa hoppet....
I morgon ska jag till läkaren, så vi får se om den aktiviteten blir nog för min kropp och knopp, annars kanske jag testar gymmet i morgon istället.

Jag har nu en längre tid misstänkt att jag har ME men kan omöjligt vara säker eftersom läkarna fortfarande vill behandla mig för utmattningssyndrom och ångest.

Nedan kan ni läsa om vad man har för symtom vid ME .

Texten är lånad från ME - föreningen  > LÄNK

Det som är understruket är MINA symtom.

Symtom

Patienterna lider av kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar och temperaturregleringsstörningar. Det mest utmärkande är att symtomkomplexet (speciellt malaise, utmattning, värk och mental dimma) ökar efter mental eller fysisk ansträngning och det tar flera dagar att återhämta sig. De värst drabbade patienterna är sängbundna och klarar ej stå upp.

Exempel på vanliga symtom är kognitiva svårigheter, mental dimma, värk, sömnstörningar, temperaturregleringsstörningar, malaise, frekvent urinering, utmattning, trötthet, sjukdomskänsla, huvudvärk, värk i muskler och leder, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för temperaturförändringar, frusenhet, oförmåga att bearbeta information, feberkänsla, sömnproblem, influensaliknande symtom, dimsyn, överkänslighet emot ljud, överkänslighet emot ljus, överkänslighet emot beröring (allodyni) och öronsusningar. Det är vanligt med överkänslighet emot alkohol, medicin och födoämnen.

Symtomen brukar öka vid upprätt ställning, speciellt ifall patienten är extra utmattad eller svårt drabbad. När patienterna har en sämre period, brukar de beskriva det som om de är körda genom ett tröskverk eller en mangel, eller överkörda av en lastbil eller ångvält. Ljud kan upplevas som rena tortyren.

Notera: Allodyni innebär att stimuli, som normalt sett inte upplevs smärtsamt, upplevs smärtsamt. Jämför med hyperalgesi som innebär att ett stimuli, som normalt sett är smärtsamt, upplevs ännu mer smärtsamt.

Vill så gärna tro att det blir bra

Jag vill så gärna tro att min nack- och huvudvärk inte beror på träningen i måndags och promenaden igår.
Känner mig riktigt ledsen och det tär i mig att värken tilltagit så pass mycket, tårarna bränner bakom ögonlocken.
I morgon är det meningen att jag ska till gymmet igen och det är bara att pallra sig ner, då ordinationen är 2-3 ggr i veckan.
Idag känns det väldigt motigt, men hoppas på mer positiv energi i morgon.
När det känns så här jobbigt så tappar jag livslusten helt, jag orkar liksom inte kämpa.
Dagarna som går är livet och jag känner att jag vill fylla mina dagar med positiva minnen och just nu när jag måste kämpa emot min kropp, så är det inget positivt.
Det ska bli spännande att läsa om det blivit någon skillnad om några månader, om kroppen ger med sig för att jag inte ger upp... eller om jag ger upp före kroppen.
Nåja, det är alla hjärtans dag idag och jag är väldigt tacksam för min man, dotter och woffisarna.

Happy Valentines day !

Nekad inkomst vid utlandssemester av Försäkringskassan -

Ingen god morgon för mig ...
Försäkringskassan ringde mig precis med besked om att jag INTE får behålla min sjukpenningsgrundande inkomst om vi åker till Mexiko.
Hur tänker dem egentligen?
Hade vi bokat en resa till Gran Canaria så hade vi inte ens behövt be om *lov* eftersom det ligger inom EU !
Om våran familj vill åka utanför EU på semester när jag är sjuk, ska min man åka ensam och jag då stanna hemma?
JAG FÖRSTÅR INTE!!

Jag känner mig som en fånge i min egen kropp !!! 
Jag skulle göra vad som helst för att slippa Fsk men jag tillsammans med många andra har tyvärr inget val.

Jag har ingen möjlighet till semester...
Ingen återhämtning från den vardagliga stressen.. minns inte ens hur det känns att må bra.
Inte ens en kort utlandsresa till Mexiko får jag bestämma ihop med min familj .. för miljöombyte utanför hemmet!
Snacka om fängelse, snacka om kontroll!
Värken i min kropp blir alltid värre vid ostabilt väder och det enda jag önskar mig (genom att åka utomlands) är lindring, en eller två veckor.
Just nu är jag riktigt arg, ledsen och besviken. 
Tur i oturen att vår hund Lazy blev dålig och att vi var tvungna att avboka resan igår...
Hoppas att vi åtminstone får pengarna tillbaka.

Förvirrad och ledsen - Kronisk utmattning

Vaknade med jobbig ångest idag och kanske var det bra då jag skulle träffa ÄNNU EN NY läkare för min sjukskrivning. Trycket över bröstet var så påtagligt idag så det var läskigt, tårarna brände bakom ögonlocken hela tiden.
Tröttheten finns där även fast jag inte alltid är så medveten om den särskilt under perioder då jag bara kör på, känner inte efter ... går liksom på automatik... Nu pratar jag om saker som man absolut måste ta tag i.
När familjen har sämre dagar får jag kraft att styra upp lite saker hemma, men så snart "faran" eller "hotet" är över kraschlandar jag.
Det är så sjukt svårt att förklara hur det kan gå ihop med trötthet och ett  speedat läge.
Det gör mig själv väldigt förvirrad och ledsen.
Jaja, men det gick okej hos läkaren som ordinerade mig att ta dubbla sömntabletter inför natten för att jag ska kunna sova hela natten utan att vakna och fundera på allt och ingenting.
Hon förklarade det här med utbrändhet så bra...
Eftersom jag kört på och inte lyssnat på kroppen på väldigt många år så är kroppen van vid att köra över sig själv och på nåt vis vill kroppen fortsätta köra på som vanligt även om den strejkar. 
( Det har liksom blivit kroniskt ) 
Kroppen har slutat lyssna på vad jag vill och fungerar lite som den vill tills den fått in nya vanor att följa, därför är det så viktigt med rutiner. 
Intressant tolkning tycker jag!
Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan ska jag försöka läsa lite grann om vårt nästa resmål som vi ska åka till. Behöver värme för både kropp och själ...
MEXICO here we come!

Att snubbla i 2,3 km / timmen

Vad ska jag säga..

Kroppen är helt slut, är så trött så jag mår illa igen.

Sjukgymnastiken gick rätt okej igår, men det är eftersviterna jag hatar mest.

Jag började gå på gåbandet och kunde inte gå snabbt alls ( 2,3 km/ h ) ändå snubblade jag på min fötter. Kroppen kändes så extremt tung.

Musiken var lite för hög och lite för mycket rörelse i salen, så jag fick gå undan till ett annat rum.

Adrenalinet pumpade, så jag fortsatte att plocka maskrosor hemma på eftermiddagen och idag orkade jag knappt upp ur sängen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hushålla med min energi, jag varken kan eller förmår?! 

Har provat lite fram och tillbaka och jag blir verkligen inte klok på detta!
Hur gör man egentligen?

Jag tycker att jag lever väldigt begränsat redan nu...

Att försköna sitt mående

I dag är en sån där dag då jag bara vill dra täcket över mig och aldrig gå upp igen.
Jag är irriterad och ledsen, tårarna sprutar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Ska försöka skriva ner lite symptom som jag känt efter vattengympan så att jag har det på print för att kunna kika tillbaka på hur det verkligen var.
Jag har en konstig förmåga att "försköna" mitt mående och glömmer gärna bort hur jobbigt det varit.
Här följer några av de tuffaste konsekvenserna.

1. Yrsel
2. Illamående ingen matlust
3. Dålig balans
4. Sockerdricka i överdelen av kroppen
5. Stickningar i tungan
6. Dimmig i huvudet och konstig huvudvärk som jag inte kan förklara
7. Ser dåligt, suddigt... gör ont i ögonen ( kanske ska kolla upp synen igen ?)
8. Orkar verkligen inte prata
9. Irriterad
10. Sovit sjukt dåligt ( även med medicin)

Oj, listan blev rätt lång..
Det känns sjukt konstigt att rada upp " måendet " på det här viset, men det kanske är nyttigt att se det som varit jobbigast. Värken har inte varit lika jobbig och det brukar den inte vara när andra symptom tagit över eller vad jag ska säga... Nu är det på print.. får fundera mer kring detta en annan dag.
Har nu bestämt att jag ska testa vattengympan igen på torsdag och blir det värre eller ens nära det jag känt efter första gången tänker jag inte gå på gympan mer. Då är det konstaterat att jag inte klarar av det.

Önskar att jag fick min kropp genomskannad och undersökt med alla blodprover och allt för att utesluta allt annat gojs som finns i världen. Det känns som att jag inte nöjer mig med diagnosen utmattningssyndrom, inte heller utmattningsdepression som de så gärna börjat snacka om.
Jaja, vi får se vad som händer.. en dag i taget!

Pirr

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen.
Vet egentligen inte vad jag ska skriva idag, men kände på något sätt att jag måste skriva....
Jag har pirr i överkroppen och det gör mig galen, vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som att jag bara vill ur kroppen, det känns så himla obehagligt...

Jag och min älskade man har varit tillsammans i 27 år och det firade vi på Getterön och en natt på Ullareds camping. Tänk att det gått 27 år sedan vi träffades. I år firar vi även SILVERBRÖLLOP.

Det blir nog inte så mycket mer idag... måste nog gå ifrån datorn...
Önskar er en fin kväll!

Var är du min sol?

Sitter med gråten i halsen och vet inte riktigt vad det beror på.
Det pirrar i överkroppen och jag känner mig ångestladdad, men varför?
Analyserar en liten stund och sedan vill jag inte gräva mer i känslan, vill bara ur den.
Är ensam hemma idag, då älsklingen åkt till jobbet och det känns ok, men lite väl tyst.
Kanske är det tystnaden som skrämmer mig lite?
Varför är min själ så ledsen och trött?
Var är du min sol, min måne och stjärnorna?