Min dotter rycktes från min hand - jobbiga minnen vaknar till liv !?!

Vad händer ?
Senaste nätterna har jag haft massa mardrömmar om att människor som är mig nära DÖR och en person som återkommande uppstår från graven. Sjukt jobbigt med mardrömmar!
Jag gissar att terapin som jag går på börjar verka på nåt underligt sätt.
Mina rädslor uppdagas och det som har varit riktigt jobbigt vaknar till liv IGEN!?
Ensamheten och rädslan att förlora dem man älskar sitter så djupt inom mig och det är inte konstigt med tanke på allt jag gått igenom.

En händelse som verkligen har skakat om mitt liv är en dag då vi var på semester i Turkiet 1997.
En man tar vår dotter ( som var 3 år ) under armen och springer iväg med henne, jag kände hur hon ryktes från min hand. Mitt barn ryktes från min hand?!?!
Hur kunde det vara möjligt!?!?
Jag stod i chock och stirrade på min man som reagerade snabbt och springer efter mannen med vår dotter och rycker i vår dotter och skriker:
WHAT DO YOU THINK YOU ARE DOING ?
Han svarar : I WANT TO BUY HER. ?!?!???!?!

Min man fick loss vår dotter från hans armar och några meter bort väntade en svart bil på honom och han satte sig i den och åkte iväg. TÄNK !! TÄNK OM ?

Jo, sanningen är den att vår dotter hade varit borta för alltid, bortrövad av en okänd man och jag kan inte låta bli att tänka på vad de hade gjort med henne?  NEJ, fy !
Tänk om min man inte reagerat så snabbt som han gjorde, vad hade hänt?
Skuldkänslorna av min egen reaktion plågar mig, jag gjorde INGENTING!! Jag bara stod där som ett fån när denna äckliga man springer iväg med MIN dotter, MIN DOTTER !
Länge har både jag och min man förnekat händelsen, det har liksom inte hänt.
Min man har skojat en del om händelsen och vi båda har liksom slagit bort tanken att det faktiskt hände.
När jag första gången nämnde detta till min psykolog ( 2011 ) fick jag panikångest, jag kunde inte andas och jag skakade i hela kroppen, tårarna rann och jag grät hysteriskt.
Där och då tror jag att jag för allra första gången insåg vad som faktiskt hände den dagen i Turkiet för nu 20 år sedan. Min chock släppte och jag kunde se alla detaljer mer tydligt än tidigare, det var som att det svartvita nu fick färg.
Efter samtalet med psykologen pratade jag och min man igenom händelsen och vi insåg allvaret i händelsen, denna händelse plågar mig fortfarande och det har säkert satt sina spår i form av överbeskyddande av vår dotter och andra saker, men jag försöker verkligen tänka positivt, det enda som faktiskt betyder något är att vi har henne hos oss och om tre dagar fyller hon 23 år.
Är så tacksam för att min man reagerade, han är hjälten som räddade mitt barn!
Vårt älskade mirakel barn!


Så det här med mardrömmar... inatt drömde jag att min man dog, den smärta jag kände i drömmen var så äckligt verklig och jag vaknade med press över bröstet.

Nu är jag riktigt trött, ska dricka lite kaffe och sedan gå och måla lite i tvättstugan om jag orkar.
Önskar er en fin dag allihopa !

Bearbeta kidnappning av vårt barn?!

Enligt min psykolog så kan man inte förtränga barndomsminnen ?!
Eller undantryckta trauman! Konstigt tycker jag?!?!!!!

Förklarade för honom att jag förträngt vår dotters kidnappning när hon var 3 år och först nu nästan 17 år senare reagerade jag, kunde bearbeta sanningen om att hon faktiskt var så nära att tas i från oss ( var i Turkiet då och som tur var reagerade min man medans jag var helt apatiskt, fullständigt chockad ) förklarade att jag inte bearbetat detta då jag inte trodde detta hade hänt, men min man och mitt minne  säger att det hänt osv. Hamnade väl i någon slags chock i alla dessa år och först nu fattar jag och kan reagera på händelsen med massa olika slags känslor :( 

Hat för den hemska sanningen om onda människan, samt smärta inför det som faktiskt kunde ha hänt!

Psykologen tyckte ändå inte att det var möjligt att förtränga saker på det här viset !!???? 

Orkar inte med oprofessionella/ oerfarna människor, ge mig någon som åtminstone har lite förståelse !!

Jag tror att det kan finnas olika trauman i vårt inre som vi inte alls hade en aning om fanns, detta var bara ett exempel på vad jag och min man gått igenom, utan att reflektera/bearbeta speciellt mycket kring denna händelse genom åren, nu kommer allt ikapp oss, nu när hon är vuxen och har flyttat hemifrån. 

Jag har inte alls förstått varför jag varit så rädd, nojjig och överbeskyddande hela hennes liv?!
Ja eller nu förstår jag lite mer.. Min/vår smärtsamma upplevelse och rädsla över att förlora henne har påverkat oss i alla dessa år utan att vi riktigt förstått allvaret i händelsen vi var med om.... Ush!!

Nåja, hon finns hos oss idag, men vilket uppvaknande det var för mig så här 17 år senare , ush!