Ninis74.nu

Ni är välkomna att följa mig på 

www.ninis74.nu 

istället om ni vill.

Avsnitt 2. Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig!

Avsnitt 2. Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig!
Det här är avsnitt 2 och i det här avsnittet ska jag berätta om några tuffa händelser från min barndom.
Händelser som satt djupa spår i mig och som format mig till den människa jag är idag.
Det jag gått igenom ska inget barn behöva gå igenom.
Barn ska inte behöva se det jag sett eller höra det jag hört.
” Mitt liv började inte bra, men jag lärde mig att kämpa, att aldrig ge upp och att aldrig acceptera tanken på att inte jag skulle kunna göra skillnad i världen, i människors liv. 

På Youtube har jag lagt upp ett bildspel av bilder på mig själv när jag var liten, vill du även se bilder när du lyssnar på avsnittet så rekommenderar jag att du lyssnar på avsnitt 2. Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig!

Det går att lyssna på podden Inte perfekt, men duger ändå! på Youtube, Podbean, Spotify, Acast, Stitcher och iTunes.
Du hittar även podden i vanliga poddappar för Android och Ios.
För att hitta sök ”Ninis74” eller ”Inte perfekt, men duger ändå.”
Glöm inte att prenumerera så att du inte missar några avsnitt och lämna gärna en hälsning.

"Jag måste ha bestämde mig tidigt för att jag klarar mig själv, jag behövde ingen.
Att svälja alla mina känslor i min ensamhet blev min räddning, där i mitt rum kunde jag sitta ifred, även om det smärtade så var det bara jag och min kudde.
Jag fortsatte att svälja mina tårar tills de inte kom upp igen.
Även om jag emellanåt ville skrika ut min ilska så hela världen hörde, så var det bara att trycka ansiktet hårt mot kudden och svälja min inre smärta.
Fake it til you make it!
Liksom…"

Inte perfekt men duger ändå - En podd av Ninis74

Nu är första avsnittet ute och det känns jätte konstigt.
Jag är verkligen ingen talare, men hoppas att det går att lyssna på.
Det går att lyssna på podden Inte perfekt men duger ändå på Youtube, Podbean, Spotify, Acast, Stitcher och iTunes.
Du hittar även podden i vanliga poddappar för Android och Ios.
För att hitta söker du  ”Ninis74” eller ”Inte perfekt men duger ändå.”
Glöm inte att prenumerera så att du inte missar några avsnitt och lämna gärna en hälsning när du lyssnat klart.
Du kan även lyssna här nedan genom att klicka på play.


Tanken är att jag i podden ska berätta om min uppväxt i en familj med både psykiska och fysiska övergrepp och hur det har påverkat mig som fru, mamma, syster och vän. När jag var 13 år rymde jag hemifrån och trodde att jag lagt allt destruktivt bakom mig, men det jag inte visste var att allt skulle komma ikapp mig, förr eller senare. 
Jag kommer därför även att prata om när jag insjuknade i utmattningssyndrom och hur jag envist försökte jobba mig frisk, men också om den absolut jobbigaste tiden i livet, när mitt barn inte längre ville leva.

På med Ninja mössan

Nu var det dags för ett blogginlägg igen.

Tyvärr handlar just detta inlägg om hur ont jag haft i huvudet de senaste 4 dagarna.

Alltså det är spänningshuvudvärk och den gör mig tokig. När det blir så här att jag har så fruktansvärt ont så tappar jag meningen med livet. Livsglädjen försvinner totalt och det är tragiskt. 

Idag har jag promenerat och gjort yoga för att få igång blodcirkulationen runt axlar, nacke och huvud men det hjälpte förstås inte. 

Igår gick jag och lade mig vid 20.00 och idag blir det 21.12. På med ninja mössan, gosa ner sig i sängen och hoppas på att John blund snart hittar hit.

Natti natti!

Jag vill så gärna berätta, eftersom jag har så mycket att berätta

Det var riktigt länge sedan jag skrev något här och det beror helt enkelt på att jag inte orkat skriva.
Jag har under en längre period gått i mina egna tankar och funderat mycket över livet och vad det ska bli av mig när jag blir bättre om jag blir bättre?!
Jag har så mycket jag skulle vilja berätta, så mycket som jag skulle vilja dela med mig av till andra människor, men jag vet inte riktigt hur?
Senaste tankarna har gått i självkänslans tecken och min kamp om att våga sticka ut hakan lite...
Jag har en kortsiktig plan och hoppas att jag snart ska kunna presentera den till omvärlden.
Rädslan finns bakom hörnet, men den ska inte få styra mitt liv mer, har jag bestämt!!
Jag finns mest på Instagram så ni inte undrar vart jag tagit vägen. :)

Jag vill berätta för er vad som hänt vår lilla Lazy, men just nu orkar jag inte för det gör för ont.

Den här lilla prinsessan lyste upp min eftermiddag i lördags. Världens sötaste !

3 steg framåt 2 steg bakåt - Utmattningssyndrom

Tänkte skriva ner några tankar kring mitt mående den senaste tiden.

Jag trodde ärligt talat att det gick åt rätt håll denna gången, men icke sa Nicke!

Självklart går livet upp och ner och jag försöker se utmattningen i längre perspektiv än så här.

Jag har nu varit sjukskriven i 6 år och det senaste året har känns bättre, men det finns en skörhet hos mig som jag inte har upptäckt tidigare.

Jag är svag, jag är känslig och jag dräneras på energi när det är för mycket omkring mig.

Jobb Borås har varit fantastiska på att hjälpa mig, men det går lite för fort.

Sömnen påverkas och därför blir jag tröttare än vanligt.

Koncentrationsförmågan blir sämre när det är för mycket ljud och prat.

Jag försöker pressa mig framåt, bara så där lite grann... men det går inte så bra.

Jag är tröttare än vanligt och jag sover middag då och då...

Gör Yoga övningar även hemma för att minska på värk och stelhet, men ändå står jag still?!

Kanske är det så att detta kommer att vara min nivå av aktivitet och jobb ett bra tag framöver, vilket jag har jättesvårt att acceptera.

Just nu har jag ett kort avbrott från JB och hoppar på igen om en vecka drygt för att se åt vilket håll vi ska gå. Tanken är ju att vi ska dra in arbetsförmedlingen i detta och öka närvaro ( arbetstid ) till 10 timmar i veckan, detta känns förstås övermäktigt, men man vet aldrig.

3 steg framåt 2 steg bakåt...

Ett steg i taget... förhoppningsvis åt rätt håll.

PÅSKHELG med husbilen Ullared - Öströö Fårfarm - Ästad Vingård

Påskhelgen var helt fantastisk på alla sätt och vis, förutom att min förkylning hängde med på resan och jag kände mig extra trött, men det var ingen ide att klaga då denna påskresa var magisk.

Vi startade vår påskhelg i Gekås Ullared för shopping och en övernattning på campingen.

Det blev faktiskt inte så mycket shoppat som jag hade hoppats, men lite smågrejer fick ändå hänga med mig hem. Lite mat behövdes i magen efter några timmar så det blev en sallad tillsammans med världens goaste dotter. 

På långfredagen åkte vi till 
Öströö Fårfarm 
där de har en gårdsbutik och café med ekologisk prägel med bokskogen och beteshagar in på knuten. Helt fantastiskt ställe att övernatta på.

Vi fick se flera små lamm födas under tiden vi var där, helt ljuvlig upplevelse.

Fårfarmen ligger i Åkulla Bokskogar ( mellan Varberg, Ullared och Falkenberg ) mitt i Halland.

 

På Påskafton åkte vi till
Ästad Vingård 
Sveriges största vingård, vackert beläget i naturreservatet och Åkulla Bokskogar.

Trapporna ner till undervattensbastun

Här kan du även njuta av Sinnenas Spa, bad i det fria och värma dig i en undervattens bastu, en upplevelse som vi är mycket nyfikna på att prova när vi inte har hundarna med oss. Alltså, det var verkligen så stillsamt och otroligt vackert!

Ästad Vingård ligger i Tvååker i Varbergs kommun.

Det var vår påskhelg, hur var din påsk?

Jag är redo för att möta världen igen

Vilken känslouttömning jag fick i slutet av vårt samtal hos psykologen igår.

Minnen som väckte starka känslor från min start hos Sara. En resa som heter duga börjades för 1,5 år sedan, då jag tog vågade kliva in hos en psykolog med hopp om att få hjälp, nycklar och insikt som kunde hjälpa mig att hantera allt det jobbiga inom mig. 
ALLT var helt svart.... Ett mörker utan ljus. 

Det var den tid då jag inte längre vågade släppa in någon i mitt liv, ingen skulle någonsin få komma nära mitt hjärta igen. INGEN! 

Jag minns tillbaka till första besöket, jag hade byggt upp en stark och hög mur runt mig själv och när jag kikade innanför muren såg jag en brunn med ett riktigt tungt cementblock över... ingen skulle någonsin få flytta på det blocket. Ingen skulle få se den enorma smärta jag bar inom mig, den smärta som höll på att ta livet av mig.

Jag fick panikattacker så fort vi närmade oss mitt inre, mina känslor, jag kände mig så skör och bräcklig. Varje gång vi träffades för samtal kändes det som att jag var på väg att gå sönder, i tusen små bitar som aldrig någonsin kunde lappas ihop. Jag var livrädd! Varje känsla och obehag fick mig att rysa av obehag. Ändå har vi tillsammans lyckats att plocka ner stenar och vi har lyft på cementblocket utan att jag gått sönder, visst har det smärtat och det var riktigt plågsamt ett tag, men där satt jag nu igår på mitt sista terapisamtal, vi blickade tillbaka och kg grät av glädje.

I min mörkaste natt fanns det trots allt en liten låga som brann för mig, den lågan hoppades om en framtid som jag inte ens vågade se framför mig, då min övertygelse var att allt redan var förlorat.

Vad hände liksom?

Känsloutbrottet handlade mest om att jag blev varse om hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt var för 1,5 år sedan att ta steget in i en okänd värld, dvs mitt inre. Tacksamheten flödade över och tårarna strömmade av glädje och jag uttryckte min tacksamhet till S. Jag är för alltid tacksam för att jag äntligen fick en fast terapeut som stannade mer än 2 gånger, så tacksam för det arbete Sara lagt ner på mig ( trots att hon får betalt *hihi* ). Helt sjukt vilken resa jag gjort och den kunde jag inte gjort utan henne. 

Den här erfarenheten ska jag hålla nära mitt hjärta och vårda den ömt. Minnas tillbaka med stolthet och ödmjukhet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv både bra och dåliga saker, hur det känns när jag inte vill något, hur jag känner mig när jag är ledsen,, glad, frustrerad, hur det känns att vara besviken och skillnaden på att vara ledsen och arg.

Tänk att jag aldrig fick lära mig att skilja på dessa självklara känslor när jag var liten och självklarheten att det faktiskt är okej att vara arg, besviken och sorgsen utan att för den delen känna sig misslyckad som människa.

Min barndom var vad den var och äntligen kan jag se det lilla barnet inom mig som en värdefull tjej istället för ett stort misslyckande.

Tänk att jag också är värdefull och älskad för den jag är och inte för vad jag gör.

Min resa är inte färdig, jag kommer att behöva ta hand om mig själv och lyssna på mina känslor mer än någonsin, nu ska verktygen som jag fick av min duktiga psykolog användas flitigt. 

Jag kommer absolut att vara snällare mot mig själv och jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag nu kan se ljuset i tunneln. Jag är redo att se världen med nya ögon!

Just breathe and see what happens

What a fuck?

God natt brukar det heta men inte riktigt än från mig !

Besviken, ledsen.... och allt däremellan !

Suck och fy och blä!

Bla bla bla....  Har svårt för att gå och lägga mig, jag som trodde att känslan vände för några dagar sedan ?! Vad fasen hände ? Jag är starkare, men inte riktigt så stark !

Kanske är det inte meningen att jag ska vara  stark ?!? Vad vet jag?

Klockan är 01,29 och vi ( jag och J ) följde dottern hem för en timme sedan och jag är vaken ... ja, jag är VERKLIGEN VAKEN !!!

No more Words needed :(

SHIT ! Månne jag inte ....

Helt plötsligt på eftermiddagspromenaden med lazy segadebjag ihop helt !

Kände hur min kropp ändrade hållning ... Jag fick Hjärklappning, blev illamående och irritation fyllde hela min själ.

Känner mig enormt svag... och i morgon ska jag både till tandläkaren och på yoga.

Shit! Månne jag inte få ett rejält bakslag bara ... VILL INTE !!!

2 veckor i koma

I lite mer än 2 veckors tid har jag känt mig extremt nere och lättirriterad, förstår dock inte varför?

Allt känns jobbigt, ja precis allt! Måste ta mig själv i kragen för att få något gjort:/

 Tårarna rinner för att jag känner mig enormt misslyckad,.. enormt ensam.

Tröttheten pockar på och jag undrar om det är värt att lägga energi på att kämpa ... kämpa varje dag?!

Nåja; this TOO shall pass !

Hur mycket elände ?

Ärligt talat!

Ibland känner jag mig som världens sämsta kvinna, min man fick en nitlott helt enkelt !

Jag är en fånge i mitt eget hem eftersom jag inte klarar av att arbeta och vara lika attraktiv som alla andra arbetsförda och duktiga kvinnor.

Måste få säga att mina dagar är räknade, jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar med att leva i min operfekta värkande kropp, min kropp som skulle orka mer än i 39 år.

Jag kommer aldrig att få min revansch och det gör så förbannat ont !!!

Jag har det bra, men jag kan just nu inte se meningen med mitt liv!?!?

Jag kommer INTE att sitta hemma resten av mitt liv, det är en sak som är säker!

.

Klockan är midnatt och detta egentligen YOGA för mig men har sån huvudvärk just nu och känner att John Blund är långt borta i Kina, så jag avbokade morgondagens pass. :(

Jag undrar fortfarande hur mycket min barndom har påverkat mitt liv?!?!? 

Jag önskar att bli fri, trygg... jag vill känna mig älskad och jag vill känna lycka.... ?!???

Min barndom var allt annat än lätt...

Jag börjar sakta men säkert inse hur mycket min styvfar faktiskt stal från mig... hur mycket smärta och elände han faktiskt utsatte mig för!

Hur kan jag fortfarande tycka synd om honom, efter allt han lät mig, min mamma och 2 yngre syskon  gå igenom, alla kvinnojours besök och övernattningar på hotell?! Fängelsebesök och alla otrygga nätter i samma lägenhet som han. 

Ush! När ska jag bli fri!? 

TÄNKVÄRT

*** Låt inte ditt liv glida genom dina fingrar 

genom att leva i det förgångna eller för framtiden. Genom att leva ditt liv en dag i taget kommer du att leva alla dagar i ditt liv.

*** Ge inte upp när du fortfarande har någonting att ge.

Ingenting är över förrän det ögonblick du slutar att försöka.

Krasch boom trött igen !

TODILOO ! :)

Kan inte säga att jag mår speciellt bra efter Yogan idag.

Huvudvärken kickade igång efter bara 10 minuter och tröttheten blev mer och mer påtaglig. Hur kom detta sig ? Ska försöka blicka tillbaka lite på hur jag mått den senaste tiden och se om jag kan se ett samband.

Jag minns klart och tydligt att den 4:e januari när vi var på kalas fick jag jättejobbig spänningshuvudvärk och jobbiga spänningar i nacken.

Spänningarna och värken höll i sig 3 dagar utan att mediciner hjälpte, så det var riktigt tunga dagar.

Sedan var jag smärtfri i huvudet några dagar, men fick sedan mer värk i nacken och bröstryggen följande dagar. 

Måndagen 7 januari var jag på qigong och det kändes lugnt i kroppen men börjar här känna att jag är aningen speedad och vill mycket igen....den förlamande tröttheten börjar kännas av.

Tisdagen 8 januari är jag hos psykologen och känner mig något pepp och hoppfull, men på kvällen kom enorma dippen. Ledsen, trött, uppgiven.....Orkar inte mer! Två dagar i rad har jag en aktivitet och kraschar hejdlöst pladask på marken?  Är det så här det ska vara?

Igår 9 januari var jag dimmig i hjärnan hela dagen och fruktansvärt trött och rastlös. Gick en långpromenad med Lazy på 1,5h timma, i sakta mak så klart och deckar sedan i soffan och börjar känna mig riktigt irriterad. Grrr!!!

Idag vaknar jag hyfsat pigg och går ut med Lazy vid 08.00 och gör sedan en äggte innan jag ska åka på Yoga.

När jag väl kommer dit är jag helt färdig. Jag vill inte göra övningarna jag vill bara ligga där, helst somna.

Och resten läste ni om i början.

Nu ligger jag här i soffan med rött ansikte, huvudvärk och enorm hjärndimma. Suck!

Igår fick jag även veta att jag har diffusa förkalkningar i bröstryggen, så vi får se vad doktorn säger om det den 22: a januari.

Energidricka och soffläge blev det resten av kvällen.

5 första åren fick jag böna och be om en psykolog

Dagen började mycket bättre än vad jag vågade hoppas, tack för det televerket.!
Sandra kommer och lämnar av Loke på morgonen 08.30 och jag piggnar till av hans glada lynne.
Dricker en ägg latte och sedan går vi en sväng till skogen, det blir en kort promenad då jag skulle iväg till psykologen.

Det verkar som att vi ska börja avrunda våra samtal och knyta ihop säcken sakta men säkert.
Vi ska hitta ett datum för avslutning på vår terapitid och det känns AMAZING!
Ja, ni läste rätt ! 
Det känns som att vi kommit en bra bit på vägen och att enda behovet just nu är lite coachning och uppföljning, hur sjukt låter inte det?
Under de 5 första åren fick jag böna och be om att få behålla en och samma psykolog som jag kunde gå regelbundet till.
Jag hade sjukt svårt för att öppna mitt hjärta eftersom jag tidigare fått en ny psykolog eller läkare varje gång, det kändes inte speciellt förtroendegivande.
Nu har jag gått 1,5 år hos Sara och det känns konstigt?!
Hon har funnits kvar... hela vägen... vad hände?
Jag minns att jag i början hade fruktansvärt jobbigt att lita på henne och hade enormt svårt att tro att hon faktiskt skulle stanna kvar på min resa genom mina trauman.
Nu är vi här !
Det känns OVERKLIGT!

Jag får skriva mer en annan dag, då hundarna är helt knasiga... de ska sitta i famnen och på min laptop. Hahahahaa!
På återseende och var rädd om dig !